Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serumdiagnostik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
Serumdiagnostik
438
ev. förekomst skall undersökas),
3) marsvinsserum (=
komplement), 4) fårblodkroppar och 5)
inaktiverat serum från kanin,
behandlad med fårblodkroppar
[antikropp (lysin) till 4.].
1+2 + 34-4-1-5: ingen hemolys = positiv
reaktion
(1 och 2 ha bundit 3 = komplem
entavlänk-ning)
2+ 3 + 4+5: hemolys = negativ reaktion
1+3 + 4+5: „ = „ „
Talrika undantag från detta
schema finnas dock, varför
hithörande reaktion måste bedömas
under stark kontroll. Den största
praktiska nyttan har
tillämpningen av Bordets schema funnit
i Wassermanns reaktion på syfilis.
Som antigen användes tidigare
för denna reaktion extrakt på
syfilitiska organ. Antikropp är
serum från syfilissmittad person,
vartill i likhet med föregående
komma komplementserum och
hemolytiskt system. Frånvaro av
hemolys visar, att
försökspersonen har syfilis. Vid närmare
undersökning av reaktionen har
det visserl. visat sig, att den ej
låter förklara sig enl. Bordets
schema. Trots detta är den
alltjämt ett utomordentligt
viktigt diagnostiskt hjälpmedel. —
Tuberkuli’nreaktion:
i likhet med den föreg. är denna
en till sin natur omstridd
reaktion, som erhålles genom att i
hudens ytliga lager 1. i
ögonbinde-säcken införa tuberkulin (extrakt
från tuberkelbaciller; se
Tuberkulin) i minimala doser.
Härvid erhålles hos individer, som
äro 1. nyligen varit infekterade
med tuberkelbaciller, rodnad och
svullnad på applikationsstället,
feber samt inflammation kring
tuberkulösa härdar (spec. i huden
vid lupus). Reaktionen ges av
friska först vid betydligt större
doser. (Jfr Tuberkulos.) —
II. Serumdiagnostiska metoder ha
använts för undersökningar av
släktskapsförhållanden och
fylo-geni. Organismerna anses därvid
vara besläktade alltefter graden
av likhet, som deras äggviteämnen
uppvisa vid serumdiagnostiska
reaktioner. —
Isohemagglutina-tion (av grek. i’sos, lika, och
hai’ma, blod) kallas en
agglutina-tion av de röda blodkropparna
hos människan, när dessa
uppslammas i serum från vissa
personer, medan de ej agglutineras
av serum från andra. Företeelsen
beror på förekomsten av s. k.
re-ceptorer (A och B) i de röda
blodkropparna och agglutininer i
serum (a och p). Efter dessas
förekomst i blodet tillhör en
person endera av följande grupper:
Receptorer i Agglutininer
Grupp blodkroppar i serum
I inga a och
II A /J
III B a
IV A och B inga
Vid blodöverföring, som förr ofta
fick en olycklig utgång,
bestämmas numera vederbörandes
grupper. Som givare får icke tas en
person, vars blodkroppar kunna
agglutineras av mottagarens
serum i dennes kärlsystem. I sådant
fall inträda svåra
sjukdomssymtom. Givaren bör tillhöra
mottagarens grupp 1. grupp I, den
s. k. universella donatorgruppen.
Enär A och B bero på ärftliga
faktorer och ärvas enl. bestämda
lagar, har man velat använda
undersökning av blodet i detta
hänseende som bevismaterial i
fader-skapsmål (f ader
skapsreak-tion). — Ett med
serumdiagnostiska metoder uppgjort
stamträd över växtriket visar
väsentlig överensstämmelse med den
gängse systematikens resultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
