Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Saul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingen fagrare fanns ibland Israels barn; och
han var hufvudet högre än det öfriga folket,
1 Sam. 9: 1—11: 15; 1 Krön. 8: 33; 9: 39;
Apg: 13: 20, 21.
Saul var en tapper krigare. Äfven voro
hans söner, särskildt hans äldste son
Jonatan och hans härhöfvitsman Abner,
hvilken äfven var hans kusin, tappre stridsmän.
De utkämpade väldiga strider emot andra
folk, särskildt mot felisteerna.
När Saul hade blifvit konung, tog han
till sig tretusen män och sin son Jonatan,
och de slogo felisteernas besättning, som var
i Geba. När Israel .hörde, att felisteerna
hade blifvit slagne, församlade sig hela
folket till Saul i Gilgal. Men felisteerna drogo
sig åter tillsammans för att strida emot
Israel. Då Israels män blefvo hårdt ansatta,
började de att draga sig ifrån Saul och
gömde sig i kulor och grottor och hvar de
kunde finna någon plats, där de trodde sig
kunna vara dolda. Och Saul bidade i
Gilgal i sju dagar eller den tid, som Samuel
hade utsatt. Då Samuel dröjde att komma,
och folket skingrade sig ifrån honom, tog
han och offrade själf brännoffer. När han
hade slutat att offra, då kom Samuel. Saul
gick ut emot honom för att hälsa honom.
Samuel frågade då honom, hvad han hade
gjort. Han svarade, att han i sitt stora
trångmål hade offrat brännoffret, emedan
Samuel dröjt så länge att komma. Då sade
denne till honom, att han hade handlat
dåraktigt. Om han hade iakttagit Herrens
befallning, så skulle Herren stadfäst hans
konungadöme till evig tid. Men nu skulle
hans konungadöme icke blifva beståndande;
ty Herren hade utvalt en man efter sitt
hjärta, hvilken han hade förordnat att vara
en furste öfver Israel. Därefter gick
Samuel åter från Gilgal, och Saul mönstrade
sitt folk.
Det begaf sig sedan en dag, att Jonatan
och hans vapendragare gingo in i
felisteernas läger. Till vapendragaren sade Jonatan,
att intet är som hindrar Herren att hjälpa
genom många eller genom få. Och Herren
gaf en förskräckelse ibland felisteerna, att
desse flydde hals öfver hufvud. När Israel
såg, att felisteerna flydde, samlades de åter
ifrån sina gömslen till dem, som hade
stannat kvar hos Saul. Och Herren gaf seger
åt Israel öfver felisteerna på den dagen.
Emellertid hade Saul besvurit folket och
sagt: Förbannad vare hvar och en som
förtär något före aftonen och innan jag
hämnats på mina fiender! Också smakade in-
gen af folket någon föda. Och folket kom
in i en skog, där honung flöt, men ingen
vågade taga något däraf för edens skull.
Men Jonatan var icke med, då Saul besvor
folket, och han visste icke af eden. Och
han doppade nu sin staf i honungen, förde
den till munnen och den bekom honom väl.
Men då en man upplyste honom om eden,
sade han, att det icke var bra gjordt af
hans fader, ty om folket hade fått äta
något att styrka sig med, skulle felisteernas
nederlag hafva blifvit mycket större.
Emellertid vunno de dock en stor seger öfver
felisteerna. Och Saul byggde där ett altare
åt Herren, det första, som han byggt åt
honom. Men då han frågade Herren, om han
skulle fortsätta att förfölja felisteerna och
om Herren ville gifva dem i Israels hand,
svarade Herren intet. Saul lät därför
folket gå fram för att genom lottkastning
utröna, hvem som hade syndat. Denne skulle
dö, sade han, om det ock vore hans son
Jonatan. Och lotten föll på Jonatan. Och
denne bekände, huru han hade tagit af
honungen i skogen och funnit sig väl därutaf.
Emellertid förklarade Saul, att han måste
dö. Men folket befriade Jonatan genom att
enigt och bestämdt yrka på, att icke ett
hår finge krökas på hans hufvud, då det
ju egentligen var genom hans hand, Herren
hade gifvit dem segern. Och så fick han
lefva. Och Saul afstod från att förfölja
felisteerna, och desse drogo till sitt land igen.
Men Saul förde strid emot alla sina
fiender rundt omkring, mot Moab, Ammons
barn, Edom, Zobas konungar och
felisteerna, och hvart han vände sig, segrade han.
Han växte i makt och slog amalekiterna
och räddade Israel från deras hand.
Sauls söner voro Jonatan, Abinadab,
sannolikt densamme som äfven hette Jisvi,
Mal-kisua och Esbaal, sannolikt densamme som
äfven hette Isboset. Hans döttrar hette
Merab och Mikal. Sauls hustru hette
Ahi-noam, Ahimaaz’ dotter. Kriget emot
felisteerna var hårdt, så länge Saul lefde. Och
hvar helst Saul såg en stark och tapper
man, drog han honom till sig, 1 Sam. 13:
1—14: 52; 2 Sam. 2: 8; 1 Krön. 8: 33:
9: 39.
Samuel sade därefter till Saul, att han
skulle draga åstad och slå amalekiterna, ty
Herren vüle hämnas på Amalek för hvad
ondt han hade gjort mot Israels barn, då
desse drogo upp från Egypten. Han skulle
icke skona dem utan dräpa både man och
kvinna, barn och spenabarn, fä, får, kamel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
