Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Ahab ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIBELNS MÄ.V OCH KVINNOR.
31
och förtörnad och kom till Samaria, 1 Kon.
20.
Därefter hände det sig, att Ahab ville
mot ett annat jordstycke byta sig till eller
för penningar köpa en vingård af en man,
som hette Nabot. Han ville däraf göra sig
en trädgård, emedan den låg nära intill
hans eget hus. Men då Nabot bad Gud
bevara sig ifrån att bortbyta det arf, ban
hade fått af sina fäder, förtröt det Ahab,
så att han gick hem och lade sig på sin
säng, vände bort ansiktet och nekade att
mottaga föda. Men då han hade berättat
för Isebel orsaken till sin bedröfvelse, sade
hon: Visa nu, att du är konung öfver Israel!
Statt upp, ät och var vid godt mod! Jag
skall skaffa dig Nabots vingård. Och hon
ställde så till, att Nabot blef beskylld för
att hafva hädat Gud och konungen; och
Nabot blef stenad till döds. Därefter
uppmanade Isebel konungen att stå upp och
sätta sig i, besittning af Nabots vingård.
Och då Ahab hörde, att Nabot var död,
stod han upp och gick ned till dennes
vingård för att taga den i besittning. Men
Herren skickade Elia honom till mötes, att
ban skulle säga honom: Har du icke både
mördat och tagit arf? Så säger Herren: På
samma ställe, där hundarna hafva slickat
Nabots blod, skola också hundar slicka ditt
blod. Och Ahab sade till Elia: Har du nu
funnit mig, min fiende? Och Elia sade: Ja.
Och Herren skall låta en olycka komma
öfver dig och utrota allt mankön af ditt
hus både stora och små. Och hundar skola
uppäta Isebel. Den af ditt hus, som dör i
staden, honom skola hundar uppäta, och
den som dör på landsbygden, honom skola
himmelens fåglar uppäta.
Och ännu dittills hade ingen funnits, som
så hade sålt sig till att göra hvad ondt var
i Herrens ögon som Ahab, hvilken Isebel,
hans hustru, förförde. Och han föröfvade
mycken styggelse, i det ban gick efter falska
gudar, alldeles som amoreerna hade gjort,
hvilka Herren hade fördrifvit undan för
Israel.
När han nu hade hört Elias ord, ref han
sina kläder och drog en säck på sin kropp
och fastade och låg i säck och gick tyst.
Då sade Herren till Elia: Emedan han så
ödmjukar sig inför mig, vill jag icke låta
olyckan drabba hans hus i hans dagar; men
i hans sons dagar skall jag låta olyckan
drabba hans hus, 1 Kon. 21.
Därefter var det stilla i tre år, så att
intet örlig var emellan syrerna och Israel.
Men i tredje året kom Josafat,
judakonungen ned till Ahab. Och Ahab frågade
honom. om han ville draga med honom i fält
till Ramot i Gilead. Och Josafat svarade,
att han ville göra som Ahab ville, men
rådde honom tillika att fråga Herren till
råds. Och Ahab samlade tillhopa
fyrahundra profeter och frågade dem, om han skulle
draga i fält till Ramot i Gilead eller om
han skulle afstå därifrån. Och de rådde
honom alla, att han skulle draga åstad och
sade, att Herren skulle gifva Ramot i hans
hand. Och då Josafat frågade, om där icke
vore någon Herrens profet mera, som de
kunde fråga, sä svarade Ahab, att där vore
ännu en man, Mika, Jimlas son; men att
han vore honom förhatlig, emedan ban
aldrig profeterade honom något godt, utan
endast ondt. Men Josäfat sade: Icke tale
konungen så. Och Ahab skickade efter
Mika. Och Mika sade honom, att han skulle
komma att dö i striden och att Herren hade
sändt en lögnens anda i alla dessa profeters
mun och talat olycka öfver Ahab. Och
Ahab lät sätta Mika i fängelse och bespisa
honom med fångkost samt befallde, att han
skulle sitta där, till dess han komme igen
med frid. Men Mika sade: Kommer du
hem i frid, så har icke Herren talat genom
mig. Och Ahab och Josafat drogo mot,
Ramot i Gilead. Men Ahab gick förklädd
i striden. Och syrernas konung hade
befallt sina befälhafvare, att de icke skulle
anfalla någon annan än Israels konung.
Och när syrerna sågo Josafat, som var klädd
i sin egen skrud, menade de, att det var
| Ahab och riktade sitt anfall mot honom.
Men Josafat gaf upp ett rop; och då de
sågo, att det icke var Ahab, vände de
tillbaka från honom. Men en man spände
sin båge i sin enfald och träffade Ahab.
Och då denne kände, att ban var sårad, lät
han sin körsven föra sig ur hären. Och
han blef stående upprätt i sin vagn i
syrernas åsyn. Och på aftonen vardt han
död, och hans blod rann från såret ned i
vagnskorgen; och striden upphörde. Och
Ahab gick till hvila med sina fäder och
blef begrafven i Samaria. Och när man
sköljde vagnen ren i dammen i Samaria,
slickade hundarna hans blod, under det att
skökorna badade sig däri, efter Herrens ord
som ban hade talat, 1 Kon. 22: 1—38; 2
Krön. 18: 1—34. Hans son Ahasja blef
konung i hans ställe, 1 Kon. 22: 40, och
efter honom en yngre son Joram, 2 Kon.
1: 17; 3: 1. Ahab hade dessutom en dot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
