Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men bar han stjerna öfver mantelvecken,
Högborna herrars gamla riddartecken,
Så nog bar Ezzelin— det visste man —
En sådan samma natt som han försvann.
Ocli var det han, så hjelpe honom Herran!
Hans lik dref utåt sjön i vida ijerrau
Och christlig kärlek gerna hoppas vill
Att det ej Lara var som här slog till.
26.
Och Kaled — Lara — Ezzelin — de trenne
Ha afträdt utan ens en minnessten!
Den stackars Kaled — nu fick ingen henne
Ifrån der Lara hvilar sina ben.
Det var så spakt nu, detta käcka hjerta,
Att knappt hon grät och klagade sin smärta;
Blott om med vänligt våld man henne bar
Från platsen, der hon mente Lara var,
Sågs ögat gnistra på den unga qvinnan
Som när man ryckt en unge från tigrinnau;
Men fick hon bli der, jollrade hon ömt
Med något luftigt väsen som hon drömt,
Ett sådant Sorgen skapar alla dagar
Och yppar sina suckar för, och klagar.
Hou ville sitta under samma trän,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
