Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häggman, Jean, Då Sturemonumentets öde avgjordes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
mentala förslag, som visserligen av prisnämnden
underskattades men som inom kåren väckte starka sympatier,
växte så att säga Uppsala studentkårs Sturefråga till
större proportioner. Det blev inte längre fråga om ett
monument enbart över Sten Sture d. ä. och segern vid
Brunkeberg, det gällde numera skapandet av ett
ncitio-nrihnonument, ett minnesmärke över det svenska folket
självt, tillkommet på initiativ av landets akademiska
ungdom och förverkligat genom dess ansträngningar och
dess entusiasm inför uppgiften.
Men det milleska förslaget väckte även genklang ute
i landet. Ett gott handtag fick sålunda studentkåren
genom Hjalmar Wijks storartade donation i mars 1903,
som tillförde Sturefonden icke mindre än 50,000 kr.
Till donationen hade emellertid knutits det mindre
lyckade villkoret, att monumentet efter konstnärens önskan
skulle resas på Tunåsen, strax norr om Uppsala. Trots
de starka betänkligheter, som på många håll restes mot
placeringen på Tunåsen, accepterades gåvan med det
därtill knutna villkoret, och kontrakt med Milles
undertecknades i april 1909. Arbetet med gjutningen av den
slutgiltiga modellen påbörjades 1913, och våren 1915
kunde konstgjutaren Herman Bergman meddela
studentkåren, att gjutningen av den jättelika bronsgruppen
avslutats och att konstverket stod färdigt att levereras.
Det var visserligen gott och väl, men var skulle kåren
göra av monumentet? Det var en ganska kinkig fråga,
eftersom de mest divergerande meningar om dess
placering rådde både inom studentkåren, bland de
konstnärligt sakkunniga och bland allmänheten, som även ville
ha ett ord med i laget. Tunåsförslaget hade aldrig väckt
någon entusiasm. Till och med konstnären själv hade
börjat anfäktas av tvivel om Tunåsens lämplighet, sedan
en trämodell i naturlig storlek rests på platsen och monu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
