Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andræ, Tor, En recentiors memoarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
sala inte en episod, det blev livet självt. Det blev
vänskapen, glädjen, sången. Det blev romantiken: vintriga
färder till Flottsund, violbuketter och sist en
Valborgsmässoafton på Slottsbacken . . . Det blev arbetet, det
arbete, som, när det var mest mödosamt, också var mest
lycka, befrielse, självförglömmelse. Skulle, när en gång
det pliktmässiga arbetets hjul stannar på föreskriven
dag, det ges mig ännu någon tid att tänka över meningen
med detta besynnerliga liv, var skulle jag hellre vilja
tillbringa den sena besinningens år än i Uppsala? Och
var skulle man till sist sova ljuvligare än där, nära den
plats, där vi haft vårt hein under livets lyckligaste år
och där, alltid förnyat, alltid lika ungdomsfriskt, det
liv brusar fram, som vi en gång levat och älskat med
varje fiber av vår varelse.
Vid stationen togs jag om hand av en vän från
skoltiden. Han hade och har ett mycket poetiskt namn och
var skald, kanske mera till väsen och varelse än till
handlaget. Nu hjälpte han mig över de första
svårigheterna.
Vilken prick på jorden var icke en recentior! Som
abiturient och därtill ordförande i det höglitterära
Sällskapet för Vitterhet ocli Hävd och anförare för
gymnasiets sångsällskap — manskör! — hade jag nyss i min
lilla värld intagit en social position, som jag sent om ens
någonsin skulle återvinna. Nu var jag intet, nej, mindre
än intet: ett ovärde, ett minusbegrepp. Recentior!
Jag kände det själv, led min mindervärdighets alla kval
och gjorde kanske saken värre än den verkligen var.
Den hygglige, soignerade akademikanslisten kände
antagligen icke en bråkdel av det förakt jag tyckte mig
liisa i hans ämbetsmin, då ban räckte 111ig mitt
student-brev, daterat den 15 september och undertecknat av Olof
Hammarsten. När jag tänker efter, behandlade mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
