Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Siwertz, Sigfrid, Uppsala, melankolien och abstraktionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Han var alldeles för blygsam. Det var inte bara
dunder och skräll. Det var glimtar av en vild humor, det
var en tankens fria lek, full av de mest oväntade
snilleblixtar. Man känner en djup tacksamhet mot människor
som skänkt en många goda skratt. Det finns tusen
anekdoter om Sigurd Agrell, och de otroligaste äro de
sannaste. Han var en mytbildande personlighet. Med
honom bortgick den siste bland de stora akademiska
originalen. Frid över hans minne!
Sven Lidman gjorde sig tidigt känd i Uppsala och
det på följande vis. Han skulle ta någon förberedande
juridisk examen av så enkel beskaffenhet, att jag glömt
dess namn. Därvid fick ban sig förelagt att skriva en
uppsats om danaarv. Hurudan uppsatsen var vet jag
inte. Sven Lidman — vars styrka redan då snarare var
minne och patos än kritisk sans — inledde emellertid
sin uppsats efter en del tuggande på pennan med mottot:
Timeo danaos et dona ferentes. Han blev inte godkänd.
Jag tror inte han tog någon examen i Uppsala. Han
levde vid denna tid blott för dikten, ocli hans diktvärld
var de stora klassiska skuggornas. Ingen kunde som
han ta munnen vällustigt full med hexameter. Vilken
egendomlig bana låg inte framför denne man, som
startade med poesier om en berömd grekisk hetär.
Ack, dessa dagars ändlösa litterära promenader! Man
citerade för varandra Hugo von Hoffmansthals Ballade
des äusseren Lebens, Rainer Maria Rilkes Buch der
Bilder och framför allt de franska symbolisterna,
Mallarmé, Maeterlinck, Rodenbacli, Camille Mauclair, Arthur
Rimbaud med hans Rateau ivre. Sven Lidman hade
en viss förkärlek för greve Robert de
Montesquiou-Fezensac på grund av det finfina namnet, som han med
stort välbehag rullade på tungan. Vi voro icke heller
okänsliga för det lätt parodiska. Jag minns ännu en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
