Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Final
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
FINAL.
Allt detta är egendomligt för August Blanches lif.
Första gången han drager bort från sitt hem, ut i verlden,
medför han på sin färd minnet af detta samtal, under hvilket
en skald, den opraktiske Nicander, sökte att göra diktaren
till den ypperste statsmannen. Sista gången han, ärad och
berömd, sitter vid skrifbordet, tänker han på den stund
yttrandet hade fälts, tänker på den syn, hvilken han då
egde, tänker på den dröm, hvilken han då drömt. Och så
fattar han pennan och ristar sitt minne in på ett litet
pappersblad, som skildrar denna obetydliga händelse. Och
efterverlden läser den lilla skissen och anar ej, att just den
historien är nyckeln till Blanches lif.
* *
Charles Mackay skref en gång en dikt, som skildrade,
hur folket nedanför tornet spörjer väktaren:
»Hvad ser du, väktare, på tornets bryn?
Skall morgonrodnan flamma snart i skyn?»
Öfverallt är det natt, endast en röd strimma bådar
den nya dag, som skall gry fjerran i öster. Yrvaken och
nymorgnad spanar man efter sol, men det dröjer, innan
väktaren ser henne genom töcknen. Otaliga gånger frågar
man: Ar hon här? Otaliga gånger svarar han: Nej, hon
slumrar 1 Då tränger en hymn jublande genom molnen,
fyllande hela rymden med ett vågsvall af toner. Folket
börjar andas, häftigare än förr. Blickarna hänga fast vid
ett ljust sken i öster, och väktaren hör ett rop,
tusen-stämmigt och lifligt:
»Säg, väktare, hvad är dess innebörd?
En profetia, säg, ännu ej hörd,
Om ljusets seger? Brusar deruti
En härlig framtids djupa melodi?»
hört henne uttala ordet: galenskap, och hans vad till efterverlden
hade också blifvit detsamma — -— —». Nicander fortsätter: »Ack,
bure det aldrig oftare på tok, än när poeterna lägga sig i det
materiella, då vore det ett lyckligt samhälle. Då skulle inga
finansiella kriser inträffa, — — då skulle inga konkurser på millioner
göras, som bringa en mängd oskyldiga familjer till tiggarstafven,
under det att de, som ruinerat dem, onäpste af lagarne, trotsande
opinionen och kanske just derför tolererade, rida upp igen, rulla
ihop sig till snöboll på nytt för att ånyo sluta som lavinen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
