Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Året 1865
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRE DRABBNINGEN.
401
representationssättet. — — Den i sekler nötta drägten är
för framtiden oduglig.» Ny Illustrerad Tidning innehöll ett
poem, stäldt till »Sveriges riddersmän» och skrifvet af Frans
Hedberg. Der bjuder han adeln att räcka handen åt folket.
»Sel Folket är lugnt, det bor ej hot
I dess öppna, spanande blick;
Blott vaket och väntande ser det er mot
Och vill läsa sitt ödes skick I
Det vet, att dess forntid skapats af er,
Nu sträcker det ut sin hand och ber:
’Släcken eviga tvedrägtsflamman —
Lit oss skapa en framtid tillsamman 1’»
Presterna uppmanades att återgå till sitt rike, hvilket
ej var ett verldsligt, men ett andligt prestadöme.
Domprosten d:r Wieselgren utsände en predikan, hvari han,
utgående från dessa textens ord: »mitt rike är icke af denna
verlden», framkastade frågan: »är Kristi rike ej ett
sjelfständigt rike, som behöfver sina tjenare för sig sjelf?»
De Geer afbildas som en ny båld S:t Göran, hvilken
lyfter sitt svärd mot den fyrhöfdade ståndsdraken. Två
hufvuden återstå, ridderskapet och presterna. Två hafva
redan fallit, borgarståndet och bönderna.
Ju närmare afgörandets stund nalkades, desto mer ökades
den politiska spänningen. Engelbrekts ande frammanades ur
grafven. Adeln stämplades som en aristokratisk röfvarhord,
hvilken satte knifven på svenska folkets strupe. Och när
så i slutet af november Erik Sparre uppträdde till försvar
för politisk sjelfskrifvenhet, aftrycktes i Aftonbladet
nedan-nämda citat från engelska underhuset 1831: »Det var emedan
den franska adeln 1783 motsatte sig reformen, som den 1789
icke förmådde göra motstånd mot revolutionen. Det var
emedan den alltför länge hängde fast vid förhatliga
undantag och kastskilnader, som den slutligen var ur stånd att
rädda sina gods, sina slott, sina hufvuden. Den ville icke
tåla Turgot, och den måste tåla Robespierre.» Aftonbladet
tillade ur sin egen fatabur: »Dessa ord förefalla ju alldeles
som skulle de vara yttrade nu, med afseende på dagens
brinnande fråga i vårt land.»
Här och der fruktade man en våldsammare
omstört-ning. »Stämningen är nervös», hette det i Aftonbladet.
August Blanche och hans samtid. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
