Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 399 —
man, tänker jag, en broder, en hjälte, som pinas ihjäl,
en större kraft än min. Jag blottar hufvudet för honom
och hälsar honom välkommen häruppe i min ensamhet.»
Björnstad stod där rak, mäktig och
vördnadsbjudande. Han framslungade dessa sista uttryck med
växande styrka. Hans stämma rullade ännu en gång
som ett tordön mot fjällväggen, den sista återstoden
af under åratal hopad bitterhet försvann måhända bort
i detta själens smärtfulla rop. Han sträckte ut handen
som en siare, blicken ljungade åter med en Björnstads
kraft allt medan borgarna stodo tysta, lyssnade, sågo
på hvarandra, nickade och lyssnade igen.
Fogden Wexelsen var den ende, som gjorde ett
hemligt tecken mot sin panna och skakade deltagande
på hufvudet medan Björnstad fortfor:
»Javäl, jag ser därute i framtidens töcken i den
stora världen. Ormen ringlar sig ännu därnere,
allsmäktig, suger, vädrar och finner rof och förtär dem, växer
till i krafter, i visdom och härlighet. Uppåt, uppåt
slingrar sig det hela i egenkärlek, söndring, fiendskap
och visdom. — Ha, vore jag ung på nytt, finge
midgårdsormen förtära mig än en gång, ja tio gånger. —
Ja väl, jag ser därute i framtidens töcken. Det är ej
längre vi, individerna, som förtäras. Där ordnar
framstegsanden, upprorsgeniet, de stora massorna införodjurets
gap till motstånd, och massorna krossas, försvinna,
smältas och blifva de nyaste ringarna. Allt, allt
måste med, intet får blifva borta. Mäktigare och mäk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
