Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 3§9 -
»Hade du tusen lif, Carl af Sverige, jag toge dem
alla!» utbrast han med bruten stämma. »Hvad hade
du att göra här hos oss?»
Ellen stod som fasttrollad vid platsen. Nu förstod
hon dessa skott utan synligt mål; kulorna hade redan
satt märke i klippan därborta och alltid på samma
plats. Hon skakade på hufvudet; för detta onda
hjälpte ingen af hennes örter och hon skickade bud
efter Jörgen Halvorsen.
Han kom, och de bägge männen sutto ofta länge
tillsammans, medan Björnstad hörde på och Jörgen
öppet och enkelt talade om hvarjehanda. Eller tog
han sin fiol och spelade de gamla folkvisorna, mest
dock modrens vaggvisa, som äfven ljudit för Björnstad
i hans barndom. Bäfvande och blida toner ljödo i
den tysta furuskogen. Det hände då, att den gamle
mannens ögon slöto sig, och Jörgen satt i timmar och
väntade. Men såg han Björnstad öppna ögonen, lät
han ånyo höra några takter och morbrodern log och
föll åter i sömn.
En afton sof Björnstad länge. Myggen surrade
kring honom; Jörgen satt och viftade bort dem och
betraktade sorgset det gamla, karaktäristiska hufvudet,
som allaredan tycktes sofva den eviga sömnen. Då
Björnstad vaknade, såg han på Jörgen utan
öfverraskning, utan någon sinnesrörelse och vände därefter
blicken uppåt.
»Aftonstjärnan står högt på himlen, ja, den gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
