Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 386 —
hela hans väsen traktade efter att hvila ut, kunde han
ej komma till lugn, den hufvuduppgift, som är hvarje
fullboren personlighets mål, det stora lugnande
»därför» på lifvets »hvarför», gled undan honom hvarje gång
han ville gripa den och göra den till sin.
Kung Carls död var hans ständiga tanke. Ja väl,
han var i löpgrafven om natten och fast besluten att
dräpa sitt lands fiende. Ja väl, han hade ju höjt sin
pistol och skjutit samt sett Carl den tolfte sjunka i
hop och känt sitt land befriadt i samma ögonblick.
Lönmördare, han? Björnstad? Ja, naturligtvis, han
hade i mörker och dimma höjt sitt vapen mot kungen
af Sverige, men han hade med glädje inför allas ögon
med sitt lif velat böta för den handlingen. Lönmördare?
Nej, han hade upprepade gånger sökt hjältekonungen
i qppen strid och med blottadt bröst — förgäfves.
För Björnstads fädernesland var denne hjälte ett farligt
kräldjur, som nattetid gräfde sig ner i dess jord för
att som en orm tum för tum slingra sig fastare om
fästning och stad. Ett farligt kräldjur krossar man
under sin fot, när och hvar man kan det, då man ser,
att det lyfter sin gadd mot ens käraste. Lönmördare?
Nej, nej, Björnstad lyfte sitt hufvud. Han hade i ett
kungligt ögonblick känt sitt lands räddning genom sin
högra hand; det förekom honom då, som om fjällen
rundt omkring honom klädde sig i strålande färger,
som om luften han andades blef starkare och mer
balsamisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
