Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldskriften läses ännu på historiens eviga taflor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 313 —
»Tillbaka!» sade kungen till soldaterna med skarp
röst.
Han blef ögonblickligen åtlydd.
»Ären I svenske män, som viljen slå en kvinna?
Hon har bara gjort sin plikt.»
Medan han betraktade Olaug fortfor han:
»Räck mig din hand, norska flicka.»
Olaug höjde hufvudet och såg in i den svenske
kungens manliga, allvarliga ansikte med den lågande
härskareblicken. Kung Carl, som aldrig kastade sina
blickar på någon kvinna och hvilken man kallade
kvinnohatare, stod där med ett leende på sina fylliga,
skägglösa läppar och räckte med nedlåtande välvilja
och kungligt majestät sin hand mot Olaug. Hon
lämnade honom motsträfvigt sin, men den var knuten.
»Rätt så, du nordiska Jeanne d’Arc!» sade konungen
med ett kort skratt. »Har ditt land många hjältinnor
som du?»
»Jag är endast en af Norges ringaste döttrar»,
hviskade Olaug.
»Två man hit och fören flickan i säkerhet,
hvarthän hon önskar!» befallde konungen. Hans blick flög
ånyo ut mot pråmen, hvars kulor regnade ner kring
batteriet och bron.
»Vi måste bringa den där pråmen till tystnad, kosta
hvad det vill», sade kungen. »Släpa hit andra kanoner
i stället för de obrukbara. Muntert, gossar!»
Befallningen blef åtlydd. Den första kanonen sven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
