Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den store torsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 139 —
lik som de buro, hvad då? Du lefver ju, våra gossar
lefva och Norge segrar».
Hustrun vände sig mot Olaug.
»Olycksbarn, nu för du min man i döden!»
Olaug såg förfärad från klockaren till hans hustru.
Hon kände Ane endast som den blida, besinningsfulla
husmodern, som bar allt, hade råd och hjälp för alla;
nu lyste tigrinnans mod ur hennes ögon, lejoninnans,
kvinnans kärlek strålade emot henne.
»Gå du bara, far, jag stannar ju hos mor», sade
Ole Svendsens äldste gosse och räckte fadren handen.
Klockaren från Id log och såg på sin son, och
han såg hvad han önskade att se: en starkt byggd
pojke med guldlockigt hår och allvarliga, trofasta ögon.
»Gå bara, far», återtog gossen och sträckte sin
lilla näfve upp mot fadern. »Du kan lita på, att jag
stannar hos mor.»
Ole Svendsen tog gossens hand och lade den i
hustruns. I det sonen såg upp, röjde hans blick, att
han förstod, det husfadern i detta ögonblick lämnade
sina plikter och värdighet i sonens händer. Gossen
tryckte bägge sina händer om fadrens — det var allt.
»Farväl Ane!» sade Ole Svendsen Bakke och gick
mot dörren.
Hustrun tog sonen i sina armar, men blicken
följde mannen.
Svendsen tog ner bössan från en träkrok vid
skorstenen, kastade den öfver axeln och gick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
