Äfven målarkonsten öfvergick från grekerne till romarne och uppvisade här ända intill Hadrianus' dagar en skön efterblomstring.
Gräfningarna i Pompeji och Herculaneum, undersökningen af Titus' termer och många underjordiska grafvar i Romas granskap, nyligen äfven gräfningarna på Palatinen, hafva gifvit oss en klar föreställning om en vigtig gren af det romerska måleriet, nämligen dekorationsmålningen, och i Napolis museum förvaras lysande prof deraf. För det mesta skänka de efterbildningar af äldre grekiska mästerverk, utförda al fresco (på våt kalkvägg), mera sällan på torr grund och med limfärg. Alla antikens sköna myter och sägner lefva der upp i lysande färgglans inför åskådarens öga. Mestadels hafva väggarna en kraftig färgton, särdeles den lysande röda; men äfven mättadt gult, blått, till och med svart förekomma. I midten af hvar yta är sedan vanligen en större eller mindre figurbild utförd. Äfven finnas dekorativa ramar, särdeles med karakter af en fantastiskt lekfull arkitektur. Nedtill anbringas vidare en sockel, upptill en fris i motsvarande färgtoner. Det berömda aldobrandinska bröllopet i Vatikanen tillhör de ädlaste minnesmärkena af detta slag.
Väsentligt skiljaktig från dessa är en mosaikbild af högsta fulländning, som prydde golfvet i det så kallade Faunens hus (Casa del fauno) i Pompeji och föreställer en af Alexandros' strider. Kompositionen är pittoresk och perspektivet särdeles rikt. Det hela tyder på en konstnärlighet af djupare slag och allvarligare mening än de ofvan antydda lätta dekorationsarbetena.
