Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Framställningens medel och förfaringssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Målaren framställer sina föremål, icke sådana de äro, utan
sådana de i följd af optiken synas, således aftagande bakåt. Förmågan
att så ordna teckningen, att föremålen synas såsom i verkligheten,
förminskade, beror på vetenskapen om perspektivet.
Men derjemte måste ljusets verkan på kropparna studeras för att
genom skuggning, det är en likaledes efter vissa lagar genomförd
afvexling af ljus och skugga, frambringa skenet af rundning,
modelleringen. Som tredje faktor tillkommer färgen, hvilken
först höjer teckningen till målning. Man skiljer mellan grundfärgerna
rödt, blått och gult, till hvilka de gamle lade svart,
frånvaron af allt ljus, och hvitt, det fullkomliga ljuset; genom
blandning af alla dessa uppkomma mellanfärgerna. Till frambringande
af färgharmoni erfordras dessutom kunskap om
fyllnadsfärgerna, det vill säga de färger, hvilka ömsesidigt fullständiga
hvarandra för att bilda det rena ljuset.
En målnings konstnärliga färgverkan benämnes hennes färg
eller kolorit, hvarunder man inbegriper färgernas samfälda intryck
på åskådaren. Man talar sålunda om brokig, orolig färg
eller om harmonisk. Man kan ock skilja mellan en varm och
en kylig kolorit. De nakna delarnas framställning i färg kallas.
karnation. Som de största mästare i denna erkännas Tiziano
och Rubens. Genom färgläggningens sammansmältning med ljus
och skugga uppstår detta gryende halfljus, som med ljuft behag
spelar kring gestalterna och mildt beslöjar det klara, med ljusreflexer
genomlyser det dunkla: ljusdunklet (clair-obscur),
hvars största mästare äro Correggio och Rembrandt. Iakttagandet
och framställningen af föremålens så småningom aftagande
ljusstyrka, intill dess de försvinna i det fjerran blå, kallas
luftperspektiv, som jemte linearperspektivet är mer eller mindre
nödvändigt för all framställning i måleri. Särdeles gäller detta om
landskap eller sådana figurliga scener, hvilka försiggå i en landskapsomgifning.
I landskap skiljes sålunda på förgrund, mellanplan
och bakgrund. Claude Lorrain och de holländska mästarne
äro de förnämsta i denna konst.
Med hänsyn till måleriets tekniska medel äro dess arter hufvudsakligen
1) teckningar,
2) stafflibilder (»taflor») och
3) väggmålningar.
1) Teckningar framställas på papper och pergament, mer
sällan på elfenben, deremot ofta på trä, såsom förebild för träsnidaren
(xylografen). I äldre tider begagnade man härtill hufvudsakligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
