Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
Han höjde pilen.
— Jag är Solivro, prins af Aeretanien.
När nu matretterna hörde, att han var släktets
förgörare, slungade de sina stenar emot honom.
Och de togo nya stenar och slungade dem.
Detta var Solivros sista smärta.
Men utan fruktan gick han emot sina fieuder
och sade för andra gången:
— Jag är Solivro, prins af Aeretanien.
Därefter förde han pilspetsen mot sitt hjärta.
Han stötte tvenne gånger. En sten träffade hans
panna.
Plötsligt lyfte han sina händer lik en
bedjande. Och föll.
Matretterna lämnade hans lik åt de svarta
fåglarna.
Solstrålarna förlorade sin rodnad och föllo
hvita mellan mörka, gröna träd.
De formade kring den döde en silfverne, ljus
sarkofag.
När jag för andra gången besökte Aeretanien,
hade den gamle furst Barrelen nyligen efterträdts
af sin son, som bar Solivros namn.
Aeretanien var lyckligt. Och minnet af den
förre Solivro var icke starkare än hvad minnet af
olyckliga människor brukar vara.
Jag och min gästvän sutto utanför dennes
hus i den del af staden, som vetter mot den
lyckliga slätten, de tre kullarnas slätt. Dagens
hetta hade varit svår, och vi njöto de annalkande
skuggorna. En liten vind gick före dem, hviskande
om deras behag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
