Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
Förslaget gillades, och inan pålade den nye matretten
att utföra det. Men han vägrade. Alla vägrade.
Ingen ville komma vid henne.
Slutligen förklarade Atterte, att han nog skulle
tinna den, som vore villig.
Han sökte Amante. Han fann honom i
skogsbrynet på den yttersta klippans sluttning. Här
satt han orörlig; armarna voro hoplindade och
tryckta emot pannan, så att ögonen doldes.
Atterte visste knappt, om ban hörde hans
berättelse. Men då ban sade soregn, kastade
Amante tillbaka sitt hufvud och stirrade på honom.
— Soregn! Soregn?
— Vet du inte, att du hela denna tid lefvat
på gränsen till soregnernas rike?
— Hvad har jag med soregnerna? Han
pekade. Se där nere är slätten, hvarifrån jag
kom.
Atterte framställde sitt förslag. Han fick icke
något svar. Men Amantes ögon svartnade, och
lidelsen gaf honom denna upprepade, hastiga kramp,
som gör andhämtningen flämtande och mödosam.
Atterte skrattade:
— Det finns då verkligen något, som kan
drifva själfva slöheten på flykten. De är också
sparsamma, dessa ensittare. Och vanvettigt
slösaktiga, sedan sparsamheten gjort dem galna.
En hel natt förblef Amante orörlig, väntande.
Tidigt om morgonen, just då himlen bytte färg,
kom flickan fram ur skogen och gick bort till
honom.
Skändlig, gruflig var matretternas list. Hon
kallade honom fader.
Då ban blef henne varse, bredde han ut
armarna och skrattade. Hans skratt skälfde och
darrade och gnisslade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
