Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
fursten, som föreföll honom bra svag. Vid första
motstånd skulle lian ge vika och glömma sina stora
löften, som sannerligen voro bra dumma och
obetänksamma.
Då sprang hon upp.
— Hur vågar du säga så? Hur vågar du
tänka så illa om den, som räddat ditt lif?
En förträfflig fråga, då det gällde att väcka
en ung människas så lättsöfda otacksamhet.
— Ilar han räddat mitt lif, så gjorde ban det
för Tairavitas och icke för min skull. Hvad
kommer det mig vid?
Ostata låtsades icke höra; hon fortsatte liksom
för sig själf i djupa och häftiga tankar:
— Hur skulle ban kunna svika en så ädel och
rättvis sak? Svika oss!
— Å, han vore värd vårt hat; vårt bat, som
icke skulle sky —
Plötsligt tystnade hon; det blef tyst omkring
dem. De onda tankarnas förskräckliga tystnad.
För Solivro växlade glada och missmodiga
stunder långt snabbare än natt och dag. Tanken
att lyckliggöra de olyckliga, att befria matretterna,
gaf honom den rusiga, nästan vanvettiga fröjd, som
ett lifligt sinne erfar inför ett stort verk. Men lika
ofta gaf den misströstan och förtviflan, så stark att
det medförde rent kroppsliga obehag, kraftlöshet
och äckel. Han längtade efter Barrelen och
fruktade för den stund, då demia längtan skulle
tillfredsställas. Ty ban förstod, att detta möte skulle
bli ett allvarligt prof på hans vilja och kraft. Det
föreföll honom, som skulle detta bli hans stora
bedrift: att befalla öfver en man, om hvars oböjliga
fasthet man liade så mycket att förtälja. Den man,
som fullbordat furst Viriors verk, och som nu skulle
tvingas att tillintetgöra det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
