Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Tairavita sprang fram och slog honom med
båda händerna i ansiktet.
— Skurk! flämtade lion.
— Akta dig, förbannade slinka, när jag slutat
med honom, ska du få se!
— Prinsen, prinsen!
— Din prins, ja! Han ska —
— Solivro!
Höfvidsmannen ryckte till.
— Hva — hva säger du? Solivro —.
Han böjde sig hastigt ned och granskade
fangens ansikte drag för drag. Å om han ville slå
upp ögonen, tänkte ban. Plötsligt stod gossansiktet
för honom sådant, som han så ofta sett det, då
ban lyft den lille, bedjande prinsen upp pä
häst-ryggen. Som en rasande ryckte han sönder repen,
som voro starkare än hans krafter; han gned de
börjande svullningarna och kysste händerna, kysste
kläderna, kysste fötterna.
Prinsen slog upp ögonen och såg det skäggiga,
fånigt förtjusta och förskräckta ansiktet. Han
smålog som man gör åt sina barndomsminnen.
— Sorrel —
Och med en skälmaktig blinkning fortsatte han:
— A får jag, Sorrel! Bara en liten stund.
Sorrel hoppade, klappade i händerna och slog
sig för ansiktet.
— Han känner igen inig! Just så, just så.
Min själ känner ban inte igen mig!
Nu kommo knektarna med matretten; de
gapade på höfvidsmannen, som de trodde ha förlorat
föi-ståndet.
— Era lunsar! ropade han. Er prins, er prins!
Förstå ni inte! —
Men de förstodo ingenting alls.
Emellertid hade prinsen rest sig; ban var öm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
