Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
värpta ägg. Hvad gör hon nu, tror ni? Hon skrockar
mig mitt i synen och vänder stjärten till och låtsar
om ingenting.
— Nu frågar jag er —
Tairavita for upp.
— Skrik då inte! Du väcker ju barnen.
— Jag ska inte skrika; förresten så skrek jag
inte. Men det säger jag, att den som inte gör
skillnad på godt och ondt, den håller jag inte för
människa. Nej inte för höna ens.
— Låt vara, mor Sorenna, lat hönorna vara!
Och säg mig i stället, hur det gick din lärde Savagrin.
— Honom gick det bra, så länge han stannade
hos mig. Men jag var litet otäligare på den tiden
och kanske litet starkare också. Och en natt gaf
ban sig hemligen i väg.
— Om han sedan hängt sig i ett träd eller
dränkt sig i en sjö, det vet inte jag, utan det vet
Skaparen. Så är det med den saken, ja.
— Det tror emellertid icke jag. Ty som liten
hörde jag berättas, att en lärd främling, som kommit
långt bort ifrån och hvars namn var Savagrin, hade
blifvit tagen till lärare åt prinsen.
Mor Sorenna andlöst:
— Savagrin? Var ban fet och skallig?
— Och med ett tryne som en gris.
— Som en gris! Det var min Savagrin.
Hon vaggade af och an och tog sig om hufvudet.
Solivro såg leende på Tairavita; hon blundade.
Slutligen sade mor Sorenna långsamt och högtidligt :
— Sin dödsstund känner man inte, nej. Men
nu ska ingenting förvåna mig. Och inte förvånar
det mig heller —
— Hvad då?
— Här kom för en tid sen — det var strax
före den stora branden — ett par knektar. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
