Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
dräkter voro nu så klara ocli lysande, att lian
kunde se hennes ansikte.
— Är du rädd?
— Nej. — Hör du? Hon gjorde sig lös.
Prinsen skakade modfälld på hufvudet.
— Ja, det är djuren. Jag är förskräckligt
trött, men vi kunna icke stanna hår. Skogen
brinner.
Och likväl stannade de.
Några stora kroppar susade förbi; buskarna
krasade under skuggor, som snubblande och
flåsande vältrade fram öfver dem. Öfver träden ljödo
djupa hvisslingar och skrik, som försvunno i skall,
tjut ocli stånkande från jorden.
Plötsligt pekade Tairavita på marken.
— Röken!
Ur det täta gräset höjde sig snäckformiga
hvita figurer som bredde sig ocli smälte samman
till en tunn vajande slöja.
Flickan tog sin älskare kring halsen.
— Amante, vi måste — Skynda dig! Skogen
brinner.
Men ban tog henne i armen och gjorde ett
tecken, att hon skulle vara tyst. Hon kände, att
han darrade; hon såg lians ögon lysa, och i
förskräckelse och längtan tryckte hon sig mot honom
och kysste. Han stod stilla med hufvudet lutadt
liksom då man lyssnar; hon slöt ögonen och sökte
kväfva sin andedräkt. Men plötsligt måste hon
hosta; röken hvirflade upp mot deras hufvuden.
Han sköt henne från sig.
— Jag måste höra.
I detsamma vände vinden, och de hvita
hvirflarna ströko bort genom snåren.
Tairavita andades ut.
— Nu är röken borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
