Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
— Nej, det tror jag inte. Följ bara med mig,
så få vi väl se.
Då de kommit fram, tog Tairavita en sten och
kastade den med all kraft mot stugdörren.
— Hej! Hej! Är ni döfva därinne? Hör ni
inte, att man kallar på er?
En karl smög sig försiktigt ut genom dörren,
hvars kant han icke släppte. Det var en fet och
kraftig en; luden öfver hela ansiktet med ett par
väldiga läppar, som pöste under skägget,
— Hvad nu då? Hvad är det. för storfolk, som
kommer? De dundra som hundra knektar, ja min
själ, som hundra knektar.
Och han fann det så löjligt, att han bugade
sig tre gånger af skratt. Tairavita gick fram till
honom.
— Du är glad, bror; det gläder mig. Vi komma
för att äta med dig; och glädje ger matlust.
— Hä? Hvad nu då? Kommer ni för att äta?
— Javisst. Och hustru din, hvar håller hon
hus? Kanske hon gör i ordning maten?
— Hustru? Ho, ho, ho! Så du säger; har jag
hustru jag? Kunde väl, om jag ville. Kunde ha
tio, om jag ville. Men jag låter inte lura mig.
Jag är dem för slug.
— Hvem tar du mig för, bror lille? Tror du,
du kan ljuga mig midt upp i ansiktet? Är det inte
hustru din det där? Kan du neka?
Och hon pekade bakom honom, där ingenting
fanns annat än dörren; men hon gjorde det så
lugnt, att han måste vända sig om.
— Hvad nu då? Jag ser ingenting.
— Bakom dörren; tror du inte jag hör, hur
hon skrattar.
— Du är tokig. Se efter, får du se. Jag
måtte väl veta, om jag har hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
