Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fi9
sökte förgäfves erinra sig, hvad han förut tänkt
till sitt försvar. Han kunde icke; det återstod
honom endast att förneka.
— Hur kan du tro det! Hur kan du tro mig
om så illa?
Och då han förstod, att han måste förklara
sin därvaro, tillade han:
— Din fader sände mig för att föra dig
tillbaka. Han var — var — rösten stockade sig — rädd
för din skull.
— Hvarför ljuger du?
Prinsen svarade icke; ban gick mot stugan,
och hon följde honom. Då prinsen tryckte på
dörren, fann ban den stängd inifrån. Han bultade
upprepade gånger; han ropade. Gubben var rädd
om sin nyförvärvade kedja.
— Där ser du, sade flickan.
Solivro förstod icke, hvarför gubben stängde
sin dörr för dem; men han förstod, att ban själf
var outsägligt lycklig. Han kunde knappt låta bli
att skrika af förtjusning, då ban sade:
— Hvad vill du, att jag ska göra? Han
öppnar icke.
Och då hon icke svarade, tillade han:
— Här kunna vi icke stanna. Vi måste gå.
De gingo. Deras steg ljödo öfver den tysta
slätten, som låg oändlig och grå i den första
dagningen. Ödslig och tom sträckte den sig framför
deras fötter, utan ljud, utan färg. Den tycktes
bjuda till en vandring, hvars slut vore evig hvila.
De hade gått en bra stund, då prinsen
plötsligt stannade.
— Min båge! Jag har endast pilen; jag liar
glömt min båge. Jag måste vända.
Han gjorde så. Men i detsamma lick ban se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
