Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
befria honom frän lifrockcn. Utan tvifvel var lian
nog linkänslig att vilja göra det utan att störa
gossens sömn.
Men Solivro vaknade; ban förstod icke genast
den behandling, man lät honom undergå. Till hälften
i vrede, till hälften i förskräckelse började ban ett
motstånd, hvars framgång han icke betviflade. Som
det så ofta händer ungdomar, som icke haft
tillfälle att mäta sina krafter, fann ban snart nog,
att han öfverskattat dem oerhördt. Värden tryckte
samman de sprattlande benen mellan sina; de
argsinta små händerna dolde ban i sin vänstra, och
ganska obehindradt fortsatte ban sitt
afklädnings-arbete.
— Min gosse, sade ban ädelmodigt lugnande,
— jag skulle kunna vara ond på dig. Du har
ingenting att betala med, ocli du har nästan slukat
min bästa pastej —
— Har jag?!
— Hvem annars? Och en inbakad höna flyger
icke ur degen; åtminstone har jag .aldrig hört talas
om något dylikt. Jag skulle således kunna vara
mycket förargad på dig. Men jag har ett godt
hjärta, och jag är icke något tjurhufvud, som
endast liåller på sin rätt. Din stackars röck, som
är alldeles för liten för mig, skall jag taga som
betalning. Och därmed får udda vara jämnt.
Med en färdighet, som skulle anstått en
skräddare eller tjuf strök han rocken af gossens skuldror
och började släta ut skrynklorna.
— Seså min gosse, nu är du fri.
Allt detta sades med en utsökt godmodighet.
Solivro, som erinrade sig, att ban icke skulle
kunnat betala pastejen, var nära att bedja om
ursäkt. Men dels var lian uppretad öfver värdens
öfverlägsna styrka, dels kunde han icke påminna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
