Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och Katja drog resolut Sussi med sig in i salongen.
Om Julia menade illa eller ej, det är inte gott att veta,
men nog var hennes ton ganska frän och hånfull då hon
mötte de inträdande med påståendet att Louis naturligtvis
var på klubben, fast han lovat att inte gå dit. Sussi
flammade till och tog sin man i försvar och omtalade triumferande
att Louis inte var på klubben. Vilket kom Julia att
pusta ut i en befriande suck:
»Nå skönt! Då kan släkt och vänner sova lugnt i natt.
Alltid en spelskuld mindre!»
Julia lämnade pianot. Hon var strålande vacker och
elegant. Hon rörde sig med säkerhet och grace, hon var lika
snabb i tankar och ord som behagfull i sina rörelser. Sussi
var mindre till växten, inte lika vacker och inte på långt
när så säker och snabb som Julia, vilket kom henne att
tyst erkänna sin svägerskas överlägsenhet. Men Sussi ägde
vad Julia saknade, förmågan att bära ett lidande som
dagligen och stundligen frätte på livsglädjen och på nerverna,
förmågan att gång på gång kunna förlåta, stryka över och
gå vidare, förmågan att kunna glömma sig själv för att
hjälpa en annan. Hemligheten var den att Sussi älskade
sin man, trots allt. Och hon tålde inte att någon sa ett ont
ord om honom, allra minst Julia. Därför svarade hon
synnerligen häftigt:
»Oroa dig inte för Louis, kära Julia! Dig ska han inte
kosta ett öre.»
Hon satte sig i soffan och tog fatt på sitt handarbete
igen. Hon skämdes en smula över sin egen häftighet och
fortsatte med att stillsamt omtala:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
