- Project Runeberg -  Blå Blommor /
94

(1907) [MARC] [MARC] Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’.II

barn. liar jag inte sagt det? Jo (lei var hon.
Och vägen var den bästa, jag någonsin gått på;
slät ocli lagom hård. Men jag hade det emot
den, att den var förtvifladt, rak och lång utan
ända. Det gjorde mig ängslig. Och jag tror, att
hon märkte det. Hon smekte mig och när min
ängslan likväl icke försvann, sa hon: »Nu
kommer du snart till ett rinnande vatten.» — Ja det
gjorde 111ig egentligen inte glad. .Tag var inte
törstig, och det föreföll mig, som hade jag aldrig
gjort annat än druckit rinnande vatten. .Tag
tänkte just säga henne det. Men i detsamma
stod jag vid vattnet. Hon frågade, om jag ville
simma. Det ville jag inte men skämdes att säga
nej och ämnade just doppa foten, för att känna
om vattnet var mycket kallt, — Då märkte jag
att jag var naken och att barnet också var naket.
Det berörde mig ytterst obehagligt. Jag började
storgräla på mig själf och gaf mig en mängd
fula namn. Men när jag försiktigt tittat mig
omkring och upptäckt, att ingen fanns, som kunde
se oss, blef jag lugnare. När ingen ser en, gör
det ingenting hur man är klädd, tänkte jag. Och
så fick jag en idé, som fullkomligt tröstade mig:
Är jag naken, kan nian omöjligt begära, att, jag
ska simma. —»

»Nej men Bengt, det är vill just då, man kan!»

»Afbryt mig inte. Det är ju en dröm, jag
berättar. Jag kan inte hjälpa, att jag drömde
galet, — När barnet fick liöra att jag inte kunde
simma, blef hon lycksalig. Hon skrattade och
ljög med sin lilla mun ocli förklarade, att hon
alltid sagt detsamma; men att ingen hade velat
tro henne. Och att nu skulle vi flyga. Hvart,
frågade jag. »Hvart vill du?» Jag tog det längsta
afstånd, jag visste: »Till himlen.» Ja så flög vi.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:01:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bhblablom/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free