Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Stor är kvin]ig trofasthet, i synnerhet då den
nndanbed-jes; outgrundlig ocli obegriplig är den alltid.» Constantin
i .»Stadier paa Livets Yei» säger nästan det samma:»
Ofattligt stor är kvinnans trohet, så länge hon ej är säker på
den älskade, och fullt så stor, så snart han undanbedjer
sig hennes trohet.» Men i Scribe’s »Den första kärleken»
fann Kierkegaard en redan färdig mönsterbild af just den
löjlighet, på hvars skildring och utpekning han nu var så
begifven, och deraf kommer det, att författaren till artikeln
i »Enten — Eller» jublande utbrister:» Emmelines trohet
blir en fullkomlig parodi. Hon vill på intet vilkor afstå
från honom, hon låter ej skrämma sig hvarken af eld eller
vatten; Charles’ förlägenhet blir alt större och större, ty
han önskar att blifva af med henne. En sådan trohet är
alldeles så, som den skall vara; ty en sådan där liten dam,
som Emmeline, plägar alltid att vara trognast, då den
älskade önskar blifva af med henne.»
Den egentliga hjärtpunkten i »Lidelseshistorien» var
dock ej blott denna föga efterlängtade trohet, utan det
olyckliga yttrande, som den uuga flickan fält (detta må nu
verkligen ha skett eller ej), att förlofningens brytande
skulle blifva hennes död. På samma gång, som
Kierkegaard i »Frygt og Bæven» lägger sorgespel efter sorgespel
kring detta yttrande, bygger en hel mausolé däröfver, en
praktfull vård, krönt af den unga flickans sörjande stod,
på samma gång väcker detta yttrande hans ursinniga hån
och drifver honom, livarje gång han tänker därpå, till att
begrafva det under en skur af ruttna ägg och ett
bombardemang af illaluktande apelsiner.
Hör blott Constantin Constantius berätta sitt
sammanträffande på gatan med sin afdöda. Det är lyckligt för de
unga flickorna, tänker han, att de ej måste begrafvas hvarje
gång, de dö. En afdöd förefaller honom såsom en af de
roligaste figurer, man i lifvet kan träffa till samman med;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
