Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plats ser lian Abraliam, som ju alltid hade betraktats
såsom trons fader. Afven han har ju befunnit sig i trosnöd,
och befinner sig ännu däri. Insnärjd i en alldeles
egendomligt sammansatt olycka, hade han till följd af sin
naturs böjelse för förborgande inneslutit sig i tystnad, utsatt
sig för en smärtsam missuppfattning, och handlat värst mot
den, som han unnade bäst, ensam, »nästan med mänskligt
språk emot sig.» Han hade under detta tillstånd kommit
till en långt djupare känsla af ansvar, än som fans hos
hans generation. En sammansatt lidelse, sådan som den
var, hvilken han bar inom sig, var väl egnad att genom
jämförelse öppna hans ögon för de samtidas opersonlighet
och passionslöshet. Det var de filosofiska efterpladdrarnes
tid i vetenskapen, och de politiska efterpladdrarnes i poli
tiken. Danmarks estetiska tidehvarf stod i begrepp att
nedstiga i grafven, dess politiska tidehvarf började just veckla
sig ut ur sin linda, och denna samtidighet åstadkom en
hemsk blandning af ålderdomssvaghet och barnslighet, livari
Kierkegaard ej förmådde spåra den minsta skymt af
vederhäftighet. Människorna hade enligt hans uppfattning blifvit
opersonliga, blifvit mängd, hop, allmänhet, folkmöte, klubb.
Han var en enskild, ensam människa, ensam med sig själf
och sitt ansvar, hvilken tänkte sina egna tankar och
handlade på egen hand. Själf hade han kort förut genomlefvat
en sak, en af dem, hvari andra människor pläga oftast och
uslast blotta sin lumpenhet, en kärl ekssak, hade tagit den
så allvarligt, att han trodde sig därifrån kunna förstå
forntid och nutid, poesiens och konstens förnämsta gestalter,
det gamla Hellas och det gamla Palestina. Han hade
förnummit, hvad man lär af att lefva med innerlighet.
Grenom att jämföra sitt tillstånd med trons faders,
kände han, att den fruktansvärdt ansträngande kris, hvari
han lefvat, just var tillståndet af tro. Det var således
denna tro, som slagtet har för sig funnit alt för enfaldig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
