Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
Skogen glesnar och den djupa riken,
full med folk och vimlande af bloss,
lik en drömsyn ifrån sagans riken
breder ut sin öppna famn mot oss.
Röda flammor fladdra öfver fälten,
återskenet dansar fram på snön,
mänskoströmmarna som svarta bälten
skära rutvis af den hvita sjön.
Här och där en munter brasa lågar
bakom rutorna i bondens hus,
och från kyrkans hvälfda fönsterbågar
strömmar bländande en flod af ljus.
Men däruppe i oändligt vida
rymder stjärnorna af evighet
gåtfullt vinkande och tysta skrida
mot ett mål, som ingen dödlig vet.
I »Vapenhvila» en dikt från samma tid, finner man
en tankegång, som är äkta frödingsk. Det pågår en häftig
gränsstrid, förtäljer dikten, — hvar? eller när? frågar man
inte, ty man har intrycket af att det är en allmänmänsklig
strid — och fienderna hugga hvarandra sönder och
samman och kalla hvarandra skurkar och hata hvarandra.
Men då och då, i en afmattningens stund, göres en
tillfällig vapenhvila, och under den lära fienderna känna
hvarandra. Föliden af detta blir att de upphöra med hatet,
och då striden tar vid igen, är det med mycket förändrade
känslor de ånyo bekriga hvarann. De ha funnit, att fiender
äro människor som de själfva, att de tro och förtvifla och
lida och längta och hoppas som de själfva. Och en soldat
känner nu:
»Han stred for sin plikt och sin ära,
för hem och for folk och för stat,
men aldrig han mer ville nära
sitt forna, förtviflade hat.
Han led af det tvingande öde,
som styrde hans mördarefärd
och söijde de blodige döde,
som dignade ned för hans svärd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
