Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Axel Karlfeldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
tilltal till dessa »släta knoddar, som le och buga för en
slant», med all önskvärd tydlighet straffar besagda
svans-viftare. Obesticklighet och sanningskärlek förtjäna att
predikas ibland, och vi ha tillräckligt af hänsynstagande
mid-dagsätare för att med särskildt eftertryck kunna sjunga
omkvädet till en dylik karlfeldtsk visa. Men denna lärodikt
står tämligen ensam, ty Karlfeldt brukar inte mynta ut
lefnadsvisdom i väldanacle små klippingar; bara någon gång
lämnar han det ljufliga och veka strängaspelet för att späcka
sina ord med broddar. Bakom och under hans visor står
likväl åskådningen som en fast grundval. Allt det sunda
och manliga, det behärskade och fasta i Karlfeldts väsen
ger hans uttryck dess prägel. Grafologin har kanske något
att lära oss om en skrifvandes personlighet, men säkert är,
att när vi en gång lärt oss genomtränga och förstå
stilbildningens hemligheter, skola vi kunna läsa ut en skalds
karaktär i strukturen af hans uttryckssätt, på samma vis
som formlära och ljudlära nu lära oss det yttre, mera
oväsentliga af språkets väsen, men betydelselära och stilistik
det inre, intressantare och väsentligare. Redan nu böija vi
att förstå rytmens själsliga betydelse. Läs då den typiska
»Löskerkarfarnes sång», där versen för en gångs skull
saknar den hårdt betonade takt, som Karlfeldt vanligen
använder, men har en recitativisk storhet, en allvarlig och
sträng retorisk hållning, förkunnande den stolta lära,
hvilken följes af de trogna,
den skaran,
som delar bragden och försakar palmen.
I dess förklaring:
Och hör oss värld, som gillar och fördömer,
så snar att blommor eller stenar kasta.
Vi hafva aldrig sökt hvad du berömmer,
ej heller skytt hvad du är van att lasta.
vid hvilken man ovillkorligt påminner sig Carlyles namn,
ligger grunden, som Karlfeldts betydenhet hvilar på. Det
är innerst hans själfständighet som människa, hvilken
gjort hans egenskaper som lyriker till hvad de nu äro och
betyda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
