Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enslighet och avoghet mot ett hårdt och amerikaniseradt
förvärfslif kom honom att särskildt sysselsätta sig med
sådana varelser, som befinna sig på afvigsidan af lifvet.
Den som sett en samling olika exemplar af den olyckliga,
men vanligen föga sympatiska typ som kallas luffare, och
det ha vi väl alla, kan endast beundra den rika och gripande
poesi, som Hallström skapat af ett så motspänstigt poetiskt
material. Allt från den med lysande bravur gifna bilden
af skojaren Falk von Essen (i »En öfvermänniska») och
den förfallna Svenson (»Åtrå») till trion i »Vid korsvägen»
har han både varierat typer och fyllt dem med sitt
mänskliga medlidandes försoning. Af det sorgespel, som
oduglighet och lättsinne i förening skänka vänden, kan han utan
försköning och utan känslosamhet skapa en så rörande
lifsbild som »Melchior», slösaren och slarfven, hvars sista
dag Hallström berättar. Den lama och okunniga arbetardottern
i »Törnrosa», den halfgamla mamsell Hallencreutz
i »Humor», den bröstsjuka unga konstnären i »Vinden från
land» — hur många gånger har inte Hallström af stoffligt
obetydliga människoöden diktat märkliga och stora figurer.
Ur hans detaljmålningar med deras myller af accessoarer,
iakttagelser, reflexioner, bilder, växer det en helhetsstämning,
en dominerande gestalt, med hvilken vi blifvit sällsamt
förtroliga och som vi kommit sympatiskt nära. Det är inte
problemerna i dessa människors lif, som vi intressera oss för,
utan konflikten mellan dem och deras öde, vare sig detta
är själfförvålladt eller oförtjänt, enligt vanligt uttryckssätt.
Hallström har reducerat problemen, på samma gång han
individualiserat de olika fallen i möjligaste måtto. Det är
bara frågan om att rädda sig eller krossas, att gå under
eller flyta på en spillra. Lyckan är en dröm, den är fantasins
vackra bild eller en hågkomst från sorglösa dagar; hoppet
kan också dö, men det återstår försoning: »Försoningen i
en upplösande känsla af allt lidandes allmänmänsklighet,
af att känna värmen från hjärta till hjärta, den magiska
trösten för allt, den stora upptäckt, hvarigenom de dödliga
trotsa döden.»
Denna försoning måste många umbära. Skådespelet
»Bianca Capello» är en sådan lifstragedi utan något drag
af försoning. Lika ensam, lika fattig på innehåll, lika bunden
i frågande längtan, som Bianca lämnar sitt barndomshem
för att följa med en vek och drömmande älskare, lika tom
på allt som ger känslan värme och tanken styrka går hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
