Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den enkla känslolyrikens eget tungomål. Ensam i sin
transcendentala och likväl försinnligade evighetslängtan
står »Jairi dotter», som betecknar det längsta afståndet
från de första österländska dikternas rika ögonblicksbilder.
I säregen motsats till den subjektiva, paradoxa monologen
i »Malatestas morgonsång» ett sådant folkboksmotiv som
»Kon Gulleborg» med dess primitiva stil och anknytning
till svenskt allmogeskrock.
Det är för öfrigt intressant att se, hur Heidenstam,
kulturell, filosofiskt anlagd, resonör och konstskald, rycks
med af den strömning till folksagor och bygdedikt, som
med stigande vågor forsar genom vår vitterhet sedan
nittitalets böljan. Man kan utan svårighet dra likhetslinjerna
mellan romantiken efter 1810 och renässansen efter 1890.
Som förnyande insatser förde fosforisterna med sig en
exotisk praktpoesi och en fördjupadt nordisk, med rötter i
folksagan och fornhäfden. Exotismen i 1890-talet
representerades framför allt af Heidenstams orientalism,
Levertins medeltidsmotiv och Hallströms novellistiska
fjärranfärder till alla tider och länder. I Hans Alienus tredje del och
ett par af dikterna från 1895 smyger det sig in som små
vättar, anklanger från gammal folkmystik. Samtidigt med att
Heidenstam teoretiskt begrundar vårt folks lynne, häfder och
möjligheter, tar han på allvar opp ämnen ur våra sagor:
den moraliska barnsagan »Hösåtarna», den småländska
vildmarkshistorien »När klockorna ringa» i Karolinernas andra
del, rena sagomotiv som »Drottning Omma» och »Kettil
Runske och snokarna» i »Skogen susar» för att med
»Folkungaträdet» införlifva sin kärlek till vår häfd med sin
dragning åt folksagan. Ur denna förening af vårt
skaplynnes förnämsta yttringar, handlingens och folkfantasins
båda inbillningslockande världar, tycks Heidenstam numera
vilja gjuta sina bilder.
Men hvem vet för hur länge? Han har — som i mer
eller mindre hög grad alla de författare, om hvilka dessa
blad handla, — en angenäm vana, att öfverraska med nya
ämnen, nya syner. Det var inte bara skämt, när han
prisade den ombytlige. Hans paradoxer äro lättare att
få bukt med än att reda ut de olika färgerna och
trådarna i hans temperaments brokiga väfnad. Ännu har
han inte nått lifvets middagshöjd; än stunda många strider
med nya fältrop från höfdingens läppar, och många gillen
med nya sånger ur skaldens bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
