Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtalston, stundens tidningsspråk, som annars tränger in
öfverallt; och vi behöfva allt för väl dess högtidliga arkitektonik,
dess sinnrika och fyndiga åskådlighet; men hans vers
får därjämte öfver sig ett stort sus, en klang och en prakt,
som vi ej ha råd att vara af med.
Denna stil var icke hans begynnelseform. Oafsedt den
smula gallicism i uttryck och uppfattning, som kom med
under hans uppehåll utomlands, — bland dem, som haft
inflytande på honom, räknar han själf Richepin — var hans
börjande författarskap ofta mer prägladt af det tillfälliga än
af det typiska. Målaren och grubblaren hade inte smält
samman i hans konst. De hade ordet hvar sin gång och endast
när kärleken till Österlandet i sin låga tog opp både ögats
lust och spekulationens hetta, vardt det en enhet. Det var
sorglöshetens och lifsnjutningens orient, med konsternas och
vetenskapens tvillingstjärna strålande öfver Islams välden,
den sista dottern af den berömda antiken, som vann hans
hjärta. Sundhet och glädje, omedelbarhet och mod, starka
män och vackra kvinnor, linjernas adel och färgernas prakt,
allt hänförde Heidenstam som Italiens natur och folk tjugu
år tidigare hänfört Snoilsky. Och han skildrade denna
härrliga värld med en stil af karaktäristik och infall, uttryck
för en afgjordt hednisk epikureism. Det var protesten mot
den nyktra nyttighetssträfvan, den torra färgskala, som han
pinades af hos 1800-talets borgerliga realism. Han vimlade
bilder och liknelser, han öste med färger, han slösade med
sådant som besticker sinnena. Goethe har sagt något om
att skalden framför allt måste se — den fordran fyllde
Heidenstam från begynnelsen. Och samtidigt skref han
små »Ensamhetens tankar», erinrande om gamla svenska
dikter, själfbekännelser, grubbel, bud från den underström
af tungsinne, som ett djupare nordiskt gry visst aldrig är
utan. Det var lifsglädje, som var hans programord, och
ännu är det hans program, om också år och skiften nu ha
gifvit det en annan accent, gjort det djupare och vidare,
till hvad han själf älskar att nämna hänförelse.
När han tömt sina reseminnen i de tre första böckerna
och tröttnat på polemik mot naturalismen och
gråväderstankarna, skref han »Hans Alienus». Där är redan en
annan stil. Mellan prosan i första delens romskildring med
dess så ofta ledsamma godtycklighet, den heta och fantasifyllda
målningen af Sardanapal och slutligen den vemodsrika
slutscenen i Sverige ligga hans egna förändringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
