Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det må han!
— I ska’ ta’ Er i akt jungfru, grannarne vilja Er
inte väl!
— Vilja de inte? — Men I är mycket mån om
mig, kan man höra!
Hon lät spolen hvila och fäste sina bruna ögon
med ett sällsamt leende uttryck på honom. Han såg
åt annat håll.
— Farväl jungfru! — sade han liknöjdt och re-
ste sig.
— Farväl! — sade hon och såg icke på honom,
när hon svarade.
Anders talade härefter en stund med de gamle inne
i stugan. När han gick, tyckte han sig se genom inhäg-
naden, hur Elsa följde honom med ögonen. Grannarne
ha rätt, tänkte han. Hon vill endast hafva roligt med
karlarne utan att gifva dem något igen, — fast mig
skall hon inte fånga.
Några dagar förflöto, innan han ånyo besökte Lars
Skeppares stuga. Men han hade lofvat gubben att hjelpa
honom med fisket, och detta löfte måste han bålla.
När de gåfvo sig i väg, hjelpte Elsa dem att bära
ned näten i båten samt att länsa den från vatten.
— Så tyst I han blifvit, junker — sade hon le-
ende, då de skulle stöta ut båten.
— Tron I att det nappar bättre, jungfru, om man
pratar och grufvar sig?
— Det fån I försöka — svarade hon stolt och vin-
kade med handen till afsked.
Det var sent när de återkommo. De hade haft
god fångst, och det dröjde länge, innan de hunnit bära
allt. samman uppför berget. När Anders skulle gå,
sade Lars med en nick åt Elsa:
— Du kan följa honom flicka och ro öfver till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
