Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 10 November
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 10 November.
Då sade Adam: Qwinnan, som du har gifwit mig, gaf mig
af trädet, så att jag åt. 1 Mos. 3: 12.
Här träder Adams förderf och ondska rätt i dagen. Han har fått
en bestämd fråga, om han icke syndat; han kan derföre icke undgå att
tala om sjelfwa saken; men hwad gör han? Han har icke ett ord af
sann erkänsla, utan söker endast att undskylla sig: "Qwinnan, som du
har gifwit till mig, war orsaken, att jag åt." Detta är det första, som
utmärker de fallna menniskorna, att de icke wilja widkännas sin synd,
utan wilja göra sig oskyldiga. När Herren genast wände sig till
qwinnan och frågade: "Hwi har du gjort det?" hade hon samma art som
Adam, hon för samma tal, nemligen att hon hade blifwit förledd af
en annan — hon sade: "Ormen beswek mig, så att jag åt." Denna
art är så utmärkande för menniskans natur, att wi ock finna den hos
späda barn, så snart de börjat tala. Är något litet fel begånget
genast söka de att skylla det från sig på någon annan. Denna odygd
finnes hos dem, förr än de någonsin lärt den utifrån, det är dem medfödt.
Denna wår natur uppenbarar sig beständigt i större och mindre ting:
först inför menniskor, att ingen will taga skulden på sig, ingen will
bekänna sina oarter, utan öfwerhölja eller förswara dem, äfwen fastän man
inwärtes känner sig skyldig; för det andra inför Gud, att man aldrig
will stanna för hans domar och gifwa dem rätt öfwer sig, utan alltid
söker urskulda och ursäkta sig, hwilket är grunden till all säkerhet,
obotfärdighet och osalighet. Men blir menniskan då hårdare angripen och
pressad af Guds lag, då stiger ondskan ännu högre — då blir hon ock
bitter mot Gud sjelf, som skapat oss och gifwit oss sin lag. Detta är
det andra, som wi finna i Adams swar. Han icke blott urskuldar sig
sjelf, utan will ock skjuta skulden på sjelfwa Herren Gud, då han säger:
"Qwinnan, som du har gifwit mig, gaf mig" etc. Här märkes tydligt,
att han dermed will förekasta Gud, att Han gifwit honom qwinnan.
Han hade eljest kunnat säga blott: qwinnan eller min hustru — helst
nu icke fanns någon mer qwinna — men han tillägger med flit: som
du gifwit till mig. "Derföre", såsom Luther säger, "äro dessa ord fulla
af owilja och wrede mot Gud, såsom wille han säga: Denna smuts har
du sjelf kastat på mig. Hade icke du gifwit mig qwinnan, utan
gifwit henne en egen lustgård, så att hon icke bott hos mig, skulle wäl
jag hafwa blifwit utan synd; men att jag nu har syndat, är din egen
skuld, emedan du har gifwit mig qwinnan." Se nu, hwilken gruflig
ondska, som intagit den nyss så rena och goda menniskan. Då Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
