Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 1. Rörelsen - Konsten, verkligheten och intuitionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och, frigjord från skenbilderna här nere, flydde ’till vårt
kära fädernesland’, till idéernas värld. Alla som uppfattat
metafysiken på detta sätt vädja för denna frigörelse till
förmågor, andra än sinnenas och medvetandets. De ana ej,
att denna fostran av uppmärksamheten kan bestå i att helt
enkelt avtaga dess skygglappar, avvänja den med den
inskränkning som livets krav lägga på den. De ansågo det
icke tillräckligt att endast betrakta det som för ögonen är,
utan begärde att uppmärksamheten skulle vända sig mot
helt andra ting, och de vädjade till intuitiva förmågor,
absolut skilda från dem vi eljest bruka till förvärvande av
kunskap om den yttre världen och om oss själva.
Det är just emedan man kan bestrida tillvaron av
förmågor av denna art, som Kant trodde att metafysik var
omöjlig. Han ådagalade slutgiltigt och till sin evärdliga
ära, att om metafysik är möjlig, kan det blott vara genom
ett kraftgrepp av intuition — men denna intuition
betraktade han som omöjlig. Ty även han trodde, att frigörelse
från det praktiska livet innebure detsamma som att vända
verkligheten ryggen. Andra övergingo till konstruktionen
av en metafysik, Kant drog den slutsatsen, att all metafysik
är omöjlig.
Grunden härtill är den, att alla dessa tänkare föreställt
sig, att våra sinnen och vårt medvetande, såsom de verka i
alldagslivet, låta oss gripa rörelsen direkt. De ha trott, att
vi med våra sinnen och vårt medvetande, såsom de
gemenligen arbeta, verkligen skulle kunna uppfatta förändringen
i tingen och förändringen inom oss själva. Då de härvid
hamnade i olösliga motsägelser, slöto de, att motsägelsen
var iboende förändringen själv, och att man för att
undandraga sig denna motsägelse måste lämna det föränderligas
sfär och höja sig upp över Tiden, till det stabilas, det
oföränderligas, till Idéernas värld.
Kunde vi nu ådagalägga, att det som betraktats som
rörelse och förändring, först och främst av Eleatikern Zenon
och sedan av metafysikerna i gemen, varken är förändring
eller rörelse, och att det, som av Kant blev taget för tiden
själv, är en tid som varken rinner eller förändras eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
