Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEL AMI
233
— Allt är relativt här i världen, sade han. I dag
skulle jag ha kunnat ha ännu mer.
Den officiella tidningen tillkännagav den 1
januari, att herr Prosper Georges Du Roy för utmärkta
förtjänster utnämnts till riddare av hederslegionen.
Namnet var skrivet i två ord, och det beredde
Georges mera nöje än själva ordensdekorationen.
En timme senare mottog han en biljett från sin
chefs fru, som bönföll honom att äta middag
samma kväll hemma hos henne för att fira hans
utmärkelse. Han tvekade ett ögonblick, men så kastade
han biljetten, som var avfattad i tvetydiga ordalag,
på elden och sade till Madeleine: — Yi dinera i kväll
hos Walters.
Hon blev förvånad. — Och jag som trodde, att du
aldrig mer ville sätta din fot innanför deras dörrar.
Han mumlade endast: — Jag har kommit på andra
tankar.
När de anlände dit, var fru Walter ensam i den
lilla budoar, där hon tog emot sina intima vänner.
Pion var svartklädd med pudrat hår, och det klädde
henne charmant. På långt håll såg hon ut som en
gammal kvinna, på nära håll som en ung, men när
man granskade henne närmare, verkade hon som en
vacker synvilla.
— Har ni sorg? frågade Madeleine. Hon svarade
i sorgsen ton:
— Ja och nej. Jag har icke förlorat någon av de
mina. Men jag har nått den ålder, då man anlägger
sorg efter sitt liv. Jag bär den i dag för att inviga
den. Jag kommer hädanefter att bära den i mitt
hjärta.
Du Roy tänkte: — Jag undrar just hur länge
föresatsen kommer att vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
