Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sjelfständighet måtte räddas ur stormarne’.
At tvenne konungar, fader och son, hade
Rosenstein egnat sitt ärliga hjertas fulla tillgifvenhet.
Begge hade han förlorat. Från den ene hade
man tagit lifvet, från den andre tog man nu
kronan. Sorgespelets slut fordrade det så. Men
just nödvändigheten af denna tragiska
upplösning kunde ej annat än vara djupt påkostande
för den trogne, gamle läraren, som nu såg
mångåriga mödor tillintetgjorda, högt byggda
förhoppningar störtade, och — vi kunna tillägga — såg
sina tysta farhågor besannade. Djupast grämde
honom den öfverhängande fara, som hotade ett
äilskadt fädernesland. När genom
statshvälfnin-geti denna fara blifvit aflägsnad, såg han sig
från ett oväntadt håll ihågkommen och hedrad.
Af den åldrige monark, som då emottagit
spiran, hade Rosenstein i förra dagar varit sedd
med misshag, ja hotad med rättegång och
landsflykt. Men Carl XIII skyndade att godtgöra
hvad hertig Carl kunnat fela. Ett embete,
upp-häfdt 1792, hade i den nya regeringsformen
blifvit upplifvadt. Statssekreterarembetet för
ecklesiastikärenden lemnades åt Rosenstein och
dermed ett vackert erkännande af hans
förtjen-ster och stora embetsmannaduglighet. Mot af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
