- Project Runeberg -  Kristina Nilsson, grevinna de Casa Miranda /
345

(1921) [MARC] Author: Beyron Carlsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

överhopad med likgiltiga inviter, som man helst
skulle vilja avböja — men det är inte rådligt att
visa sig för tvär. Och Gud nåde den
sångerska, som inte sitter med det erforderliga leendet på
läpparna, när intervjuaren stiger inom dörren för
att få veta vad man tänker om Jenny Lind eller
Gladstone. Vilket i alla fall var originellare än den
fråga som stod på lur i varje nytt samhälle, glupsk
efter byte åt lokalpatriotismens evigt omättliga
fåfänga: vad tycker ni om vår stad? Varpå
sångerskan med diplomatisk försiktighet upplyste att
hon inte hunnit se »Eder vackra stad» ännu men
da’n därpå skulle hon ta sig en lång promenad.
Kristina Nilsson har förresten alltid varit en
duktig fotgängerska. En halvmil om dagen ansåg hon
för minimum, hon behövde en sådan motion för sin
hälsas skull förklarade hon för en intervjuare.
Sömn var hon däremot inte lika mycket i behov av.
Fick hon sova tre timmar om natten, ansåg hon det
tillräckligt. Mer kunde hon inte heller gärna anslå
åt vilan, om hon skulle tillfredsställa
autografamatörernas hela samlingsraseri. »Snälla ni», bad hon
en tidningsman i Providence, »säg dem att jag helst
inte vill ta emot flera brev om autografer. Jag har
fått 2,000 sedan jag kom hit till detta landet för två
veckor sedan. Hur skall jag bära mig åt? Det är
ju omöjligt att besvara dem alla.»

Hon gjorde förstås ett och annat undantag
såsom då hon en gång kom att bläddra i ett
autografalbum och på sista bladet fann följande: Sist men
icke minst — Adelina Patti. Hastigt fattade hon
pennan och skrev på själva pärmen, förmodligen
icke utan en liten triumferande glimt i ögat: Sist
och minst — Kristina Nilsson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:35:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bckrinils/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free