Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skifte, efter det denne blifvit af honom stämd för stölden, kap.
50 42-45:––-enn minna skal ek þik á ferå pessa, Skamm-
kell o. s. v. *pat mun oss ekki saka\ segir Skammkell, 9ef
atgeirrinn er eigi ä lopti. I denna del fortsättas så
antydningarna med större tydlighet. Vissare låter nämligen
Gunnars förklaring, när Otkel sargat honom, kap. 53 27-28;
’pá er vit finnumz næst, skalt pú sjá atgeirinn\ Lika
bestämd är därefter Runolfs på Dal förutsägelse, att han och
Otkel ej mera få se hvarandra, s. k. 52. Den sista säkra
antydningen om såväl Otkels som Skamkels fall ligger i
omtalandet af, hur det sjunger till i spjut-yxan — just
nämd i de tre varslande replikerna ofvan — när Gunnar
omedelbart före striden vid Rangå griper den, kap. 54 20-21.
Om dess egenskaper läses i kap. 3071—74: pat fylgir ok,
at pegar veit, er vig er vegit meä atgeirinum; pvi at svä
syngr i hånum åär, at langt heyrir til. Till sist påminna
modren Rannvegs ord, när hon hört spjutyxklangen, kap.
54 22—23: 9reiåuligr ert pti nú, son minn, ok ekki så ek pik
slikan fyrr\ om den första antydningen i Hallbjörns
yttrande ofvan: — — ok sje hann reiär; hvilka bägge
uttryck liksom bilda antydningarnas infattning.
Liksom Gunnar hvarje gång förut, då något för
honom afgöranete viktigt varit å bane — kap. 21, före
kraf-vet af Unns gods, kap. 28 före utlandsfärden, kap. 33
efter giftermålsaftalet samt kap. 50 efter Otkels
stäm-ning — begifvit sig till Nial och af honom fått råd
eller varningar, så gör han det ock nu. I dialogen dem
emellan far man så genom Nial veta, att förvecklingarna
komma att fortsättas, kap. 5510: — — mun petta upphaf
vigaferla pinna\
Således har man i afdel ningens slut, liksom i dess
början, en antydning, som visar ut öfver den samma och
öppnar en utsigt mot det kommande, på samma gång den
förbinder delen med helheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
