Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Har du fórr diktat kväden om höfdingar?“ frågade jarlen.
“Det har jag visst“, svarade han.
“Måhända sannas nu“, sade jarl Håkan, “det gamla
ordstäfvet, att ofta är det godt, som de gamle kväda — säg du
fram dikten, gubbe, jag skall lyssna!“
Då började han kvädet, och han kvad det fram till midten.
Det tycktes jarlen, som om hans lof sjönges i hvarje
strof, och han fann, att äfven sonen Eriks berömliga
gärningar omnämdes.
Men när det led längre fram med kvädet, fick jarlen en
underlig känning i kroppen. En så stark klåda och oro
rörde sig rundt om hans buk och allra mest i bakdelen, att
han icke förmådde sitta stilla; och så besynnerligt mäktig var
denna klåda, att han lät rifva sig med kammar, där man
kunde komma åt. Sedan lät han taga en lång säckväfsduk
och därå slå tre knutar; den drogs af två man fram och åter
å hans kropp.
Kvädet hade nu begynt misshaga honom, och han utbrast:
“Kan den helveteskarlen icke kväda bättre, ty detta
tyckes mig hällre kunna kallas nid än lof! Kväd vänligare, karl,
eljes får du lön fór nidet!“
Gubben Niding lofvade att vara vänlig. Därpå framsade
han de strofer, som kallas Dimvisorna och som stå i midten
af Jarlsnidet. Detta är början:
Från öster stiger en dimma,
från väster en stormil far —
hit in sig allt dunklet tränger
och lämnar sin fasa kvar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
