Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Strax satte de som fridstecken upp en hvit sköld.
Svenke häjdade då sitt folk, och de möttes.
En af ländermännen, Kolbjörn Klacke, tog till orda:
“Eder hälsar konung Magnus! Mån I nu akta på eder
egen heder och på konungens värdighet, och icke mån I
öfvermodigt strida med honom. Jag tillbjuder mig att bära
fridsord emellan eder bägge. Hållen därför edert folk stilla.“
“Ja, jag bidar här“, svarade Svenke; “vi gingo eder till
mötes, blott på det I icke skullen trampa ned våra åkrar!“
Sedan medlade ländermännen emellan konungen och
Svenke, och slutet vardt, att den senare lofvade att bryta upp
ifrån sin gård och vara borta i någon tid.
“Sägen konungen“, tillade han, “att jag icke ärnar plåga
honom med att vara här.“
Han vände med sina män hem till gården och drog
genast bort.
Med så många af sitt folk, som han själf önskade, red
han upp i Götaland.
Men när Älfbyggarne sålunda ej längre hade någon
höf-ding, öfverföllos de af illgärningsmän, och konungen såg, att
riket därborta i öster föröddes.
Han fann det då rådligast att återkalla Svenke och låta
denne taga i tu med denna oro.
Tvänne gånger sände han bud till honom, innan han
infann sig.
Därefter förliktes de fullständigt. Svenke drog åter till
sin gård, och han var sedan alltjämt ett värn fór konung Magnus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
