Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Familjen Baskervilles hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag gick på tå framåt stigen och böjde mig ned
bakom den låga mur, som omgav den förkrympta
fruktträdgården. Smygande mig fram i dess skugga, nådde
jag en punkt, varifrån jag kunde se in genom det
gardinlösa fönstret.
Det fanns blott två män i rummet, sir Henry och
Stapleton.
Under det att jag stod och såg på dem, steg
Stapleton upp och lämnade rummet. Jag hörde
knarrandet av en dörr och raska steg på sanden. Därefter
såg jag naturforskaren stanna vid dörren till ett uthus,
som låg borta i ett hörn av trädgården. En nyckel
vreds om i låset, och när han gick in hördes ett
besynnerligt, bråkigt ljud inifrån. Han stannade blott ett
ögonblick där, och sedan hörde jag än en gång
nyckeln vridas om, Stapleton gick förbi mig och försvann
så i byggningen. Sedan han kommit tillbaka till sin
gäst, smög jag mig bort till mina följeslagare för att
berätta dem vad jag sett.
— Sade du, att frun inte var med dem, Watson?
frågade Holmes, sedan jag givit min rapport.
— Nej, det var hon inte.
— Var kan hon då vara, efter det inte lyser i
något annat rum utom i köket?
— Jag kan inte begripa var hon är.
Jag har redan sagt, att det svävade en tät, vit
dimma över Grimpens träsk. Den drev långsamt åt
vårt håll och reste sig som en låg mur ett stycke
ifrån oss, tjock och skarpt begränsad. Månen lyste
på den, och den såg ut som ett stort skimrande isfält,
på vilket klippstenarna i fjärran tedde sig som isberg.
Holmes hade vänt ansiktet ditåt och mumlade otåligt,
då han iakttog dess långsamma närmande.
— Den kommer åt det här hållet, Watson
— Är det farligt?
— Ytterst farligt — det enda i världen, som kunde
omintetgöra min plan. Inte måtte han väl dröja länge
kvar därinne nu. Klockan är redan tio. Vår
framgång, ja, hans liv kan bero på, att han kommer, innan
dimman lagt sig över stigen.
Med var minut drevs den bomullslika dimman, som
betäckte halva heden, allt närmare huset. Dess första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
