Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Familjen Baskervilles plågoande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trappan och in i matsalen, sprang upp på det stora
bordet med en sådan fart att tallrikar och flaskor yrde
om honom och skrek så att hela sällskapet hörde det,
att han gärna redan i denna natt gåve sig med både
kropp och själ den Onde i våld, om han blott lyckades
upphinna slynan. Under det att dryckeskämparna stodo
där häpnande över hans vilda raseri, var det en,
troligen mera ondskefull eller mera drucken än de övriga,
som höjde sin röst och sade, att det vore bäst att
hetsa hundarna efter henne. Då Hugo hörde detta,
sprang han ut ur huset, ropade åt stallknektarna, att
sadla hans sto och släppa lös kopplen, och sedan detta
var gjort, lät han hundarna nosa på en halsduk, som
flickan tappat, visade dem in på den riktning hon
tagit, och så bar det under livligt skall av över heden
i det klara månljuset.
En stund stodo de muntra kamraterna och gapade
utan att rätt begripa vad som skett i en sådan hast
Men så småningom dagades det i deras förmörkade
sinnen, och de började inse beskaffenheten av den
handling, som troligen komme att utspelas på heden. Nu
uppstod en allmän villervalla, några ropade att de ville
ha sina pistoler, andra sina hästar, åter andra begärde
en flaska vin. Efter hand återvände dock en smula
förnuft till deras förvirrade hjärnor, och allesammans,
tretton till antalet, stego till häst och jagade ut över
heden.
De hade väl tillryggalagt en eller annan mil, då
de redo förbi en av de herdar, som om natten vaktade
boskapen. De ropade honom an och frågade, om han
sett jakten. Karlen, så förmäler historien, var så utom
sig av förfäran, att han knappt kunde tala, men till
sist sade han, att han verkligen sett den olyckliga
flickan, eftersatt av hundarna. ’Men jag har sett mer än
det’, sade han, ’ty Hugo Baskerville red mig förbi på
sitt svarta sto, och efter honom sprang helt tyst en
sådan helveteshund, att jag ber Gud bevara mig ifrån
att någonsin bli följd av dess like’. De druckna
herremännen foro ut i förbannelser över herden och redo
vidare. Men snart isades de genom märg och ben, ty
ljudet av galopperande hovslag hördes på avstånd, och
så kom det svarta stoet fläckat av vit fradga, i vilt sträck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
