Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
ningar icke äro stridande mot deras religiösa öfvertygelse,
och alt presten skulle få söka sig åhörare på annat håll,
derest de vore det. l)e som hysa en religiös öfvertygelse
och hvilka för att få denna klarare utvecklad anse sig
behöfva en prest, komma alllid att på något sätt skaffa sig
en sådan, blott dem lemnas frihet dertill. Finge hvarochen
tro hvad ban ville och gemensamt med andra likatänkande
fira sin gudstjenst på det sätt ban anser med sina åsigter
mest öfverensstämmande, så kunde det visserligen hända att på
mer än ett ställe statskyrkans ritual icke blefve följd, men
man skulle då icke heller få se, hvad man nu så ofta på
landet varseblifver, att kyrkan betraktas som en klubb eller
ett samlingsställe, dit man far för att efter gudstjensten
uträtta sina affärer och träffa bekanta, men just icke för att
höra hvad derinne säges.
Vi hafva nämnt ordet religionsfrihet. Om delta ord
hos oss skall kunna blifva en verklighet, och lörr eller
senare måste det blifva det, så måste prestens ställning
undergå en väsentlig förändring. Han får icke mera såsom
nu vara kommunens förnämsta embetsmän, ban måste också
upphöra att utöfva den andliga polismästare-myndighet,
honom nu åligger. Äfven i andra afseenden borde den då
undergå en förändring. Det borde endast bero af hans egna
förtjenster och icke af hans tjensleår, välgjorda
»bocknin-gar" o. s. v., om ban utses till lärare i en församling eller
icke; det borde äfven icke vara omöjligt att få honom skild
från sin befattning då ban visar sig mindre lämplig att
bestrida densamma.
Det är föga troligt att, derest religionsfrihet blefve
införd, någon talrikare öfvergång från den nu i landet
rådande kyrkan skulle ega rum. De flesta skulle väl fortfara
att bekänna sig lill densamma. Den skall också sannolikt
tillsvidare förblifva statskyrka, ty erfarenheten lärer att den
myndighet staten engång utöfvar, den må sedan verka
välgörande eller icke, lemnar den sällan ifrån sig derest icke
förändrade förhållanden göra sådant till en nödvändighet. Enligt
all anledning kommer således staten länge nog alt liksom nu
utöfva ett nödigt ansett förmynderskap öfver församlingarne.
Men oin också detta fortfar, är det precist nödigt att det
fortfar i den nuvarande formen? Kunde icke församlingarne
halva rätt att fordra, det man mera än nu är fallet fästade
afseende vid, hvem de önska att få till sina själasörjare?
Kunde det icke gå an att belt och hållet låta Ijensleåren
försvinna från beräkningen då nian pröfvar de sökandes
meriter och låta »skicklighet och förtjenst" vara beroende
endast af deras individuella egenskaper. Del kan väl sågas
att mången prest då icke skulle erhålla plats, men vore det
väl någon olycka att en till sitt embete olämplig person
tvingades att slå sig på en annan verksamhet? Det borde
väl anses som en verklig välgerning och som elt stort
framsteg, att de, hvilka ingen församling ville emottaga, nödgades
öfvergifva själasörjare-banan om de begått misstaget alt
välja densamma.
Det kraftigaste sättet att höja prestaståndcts duglighet
vore utan tvifvel att bibringa hvarje af dess medlemmar
öfvertygelsen att endast hans egna förtjenster kunna skänka
honom framgång, och alt en huru lång följd af mindre väl
begagnade tjenstår som helst icke kan ersätta dessa. Äfven
kunde det anses nödigt att från början hindra mindre
begåfvade individer att söka sin fortkomst såsom prester,
genom att höja fordringarne på de kunskaper man bör ega,
för att vinna inträde i det andliga ståndet. Vår mening är
icke att nedsätta det finska presterskapet i sin helhet, vi
veta ganska väl att det räknar många utmärkta män inom
sig, men dessa torde äfven medge att man ofta får höra
predikanter, hvilkas föredrag långt ifrån att värma själen
och väcka högre känslor hos individen, endast framkalla
förargelse, och hvilka genast röja att de sakna det, som
för den hvilken skall upplysa andra är oundgängligen
nödvändigt — bildning. Det är icke endast dogmatiska
kunskaper den blifvande presten behöfver. Skall ban verkligen
genom lära och lefverne kunna verka något, måste ban äfven
hafva en grundlig allmän bildning. Det är icke, liksom
mången ansett det, nog att ban känner bibelordet; detta kan
uttolkas på olaliga sätt, beroende af de tolkandes olika
uppfattning och själsförmögenheter. Det är äfven nödigt all
han skall hafva reda på hvad den menskliga anden i olika
grenar skapat, till hvilken flygt snillet kunnat höja sig,
hvilka driffjedrar och passioner hafva ledt menniskorna att
tilltvinga sig efterverldens beundran eller afsky, 0111 han skall
kunna anslå de djupast fördolda strängarne af den
menskliga själen, lian bör äfven hafva kännedom om de
beundransvärda lagar som regera naturen, som hafva ål allt,
från fixstjernan lill infusionsdjuret gifvit en länk i den stora
kedja, som bildar universum i sin helhet. Han skulle
genom denna kännedom icke allenast komma lill klarare
medvetande om den skapande kraft som upprätthåller det
hela, han skulle äfven förhindras, att genom uttalandet af
lärosatser, stridande mot de lagar efter hvilka naturen styres,
begå en hädelse.
Man kan till det ofvanstående svara, att få finnas som
icke inse att en högre bildning hos presterskapet vore
önskvärd, men atl det är omöjligt att fordra en sådan, så länge
icke ståndets aflöning höjes. Man kan säga detta, och på
sätt och vis med skäl. Det gifves mer än ett exempel på
prester, hvilka fått nöja sig med cn aflöning, tillräcklig att
jemnt uppehålla lifvet, af hvilken de icke kunnat lägga åsido
så mycket som behöfves för atl köpa en bok, än mindre
haft medel all följa med sin lids vetenskapliga utveckling.
Alt sådana personer, då de under en längre tid vislats på
en aflägsen landsort, slutligen förslöas och förlora intresset
för allt som icke berör deras dagliga förhållanden, är väl
icke underligt. Det är äfven enligt med den menskliga
naturens svaghet, att de, om de hafva en talrik familj, frestas
lill egcnnytta och gifva anledning till dessa föga uppbyggliga
tvister 0111 ofta det obetydligaste lönebelopp, hvilka icke så
sällan förekomma mellan läraren och hans åhörare.
Orsaken till detta missförhållande är dock icke den,
alt landet betalar så litet till presterskapets underhåll, utan
den, att presternas aflöning är ojemn t fördelad. Vi ha förut
beräknat de afgifter presterskapet årligen uppbär från jorden
till öfver 500,1)00 rubel. Denna kalkyl var dock med flit
tilltagen så lågt som möjligt. Beräknas allt lill sill rätta
värde och tilläggas äfven städernas bidrag lill
presterskapets underhåll, personella afgifter, sportler m. m., hvilka icke
voro i nämnde kalkyl upptagna, så får summan höjas ännu
med ett par hundratusen rubel. Landets presterskap
åtnjuter således sannolikt cn årlig inkomst af öfver sjuhundra
tusen rubel. Enligt stiftsmatriklarnes uppgift finnas i landet
734 ordinarie presttjenster; således skulle, derest aflöningen
vore jemnt fördelad, omkring tusen rubel, och i de flesta
fall äfven fria husrum, belöpa sig på hvarje prestman.
Denna aflöning är ingalunda så knapp; mången tjensteman
med drygare göromål än presterna får nöja sig med en
mindre, och för den som lefver på landet borde den vara fullt
tillräcklig. Att inkomsterna för flertalet prester nu äro
så knapphändiga, härrör således icke deraf att landet
betalar för litet; orsaken får sökas uti den mot
kristendomens anda fullkomligt stridande organisationen af
kyrkan, den hierarkiska rangskillnaden o. s. v., som gör
att den ena får arbeta, medan den andra belt makligt
uppbär inkomsterna. Må man taga bort alla fremmande ele-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
