Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolv på det trettonde - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ada där hon klättrade och när hon kom ner och han
betalade lade Kalle en extra femma på disken och sade
att det var för att Ada skulle kunna skaffa sig ett par
underbyxor. Det berättade Ada för de andra
expediterna och nästa gång Kalle kom in klättrade de alla upp på
stegarna. Kalle gick där och tittade upp på dem en efter
en och såg fundersam ut och när han sedan betalat och
skulle gå lade han en krona på disken och sade: Inte har
jag råd med underbyxor åt er alla men fem öre var till
hårnät kan ni få i alla fall.
— Det var tjugo hårnät, sade jag. Ada och nitton
andra flickor stod uppklättrade på tjugo stegar och Kalle
gick därunder och han tittade på dem alla.
Ingrid hade då rodnat och gått ut ur rummet men
Karna hade bara skrattat och rufsat mig i håret. Hela
dert kvällen och hela natten och hela nästa dag hade jag
känt hennes hand när hon rufsade mig i håret och jag
hade tänkt på Stella men det var inget mer. Plötsligt nu
när jag såg på kvinnorna visste jag att det var fel att jag
tänkte på henne. Hon fanns ju inte längre hon heller.
Men det ville jag inte säga.
Kvinnorna i parken kunde jag inte titta på så som
Kalle gjort. De fanns i en annan tidshastighet och stod
insvepta i sina pansarplåtskläder. Jag kunde inte se
dem röra sig. Dock märkte jag nu att en hand plötsligt
flyttat sig något och när jag gick tillbaka till flickan med
blå kjol såg jag att det mörka stensvallhåret som blåste
inne i deras tid nu såg annorlunda ut än nyss. Jag
kunde se hennes ögon. Kvinnorna rörde sig ju! Men de
rörde sig sakta så som glaciärer rör sig och även om jag
gick ända inpå de kvinnor som stod med bara ansikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
