Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finns till längre. Alva skulle bara komma med tester och
sitta bakom mig och kvittra och skriva protokoll. Men
det var ju inte så det var; jag ville inte ha förståelse och
jag ville inte tröstas. Med djup skam mindes jag hur det
gått när jag försökt tala med henne om människorna på
bergen. De som sitter i alplandskapet, en människa på
varje topp, och under det jag berättade såg jag hennes
ögon och de var helt grå och kalla och så började hon
kvittra med rösten för att trösta mig och göra mig glad
— som om det var det jag menat — och sedan gick hon
in i arbetsrummet och skrev protokoll. Nej, nog hade
jag velat resonera om detta att det var svårt att riktigt
veta om man levde längre och om man egentligen fanns
till men det fanns ingen att tala med om sådant. Det
finns nog aldrig för någon, menade jag.
Kanske var det den våren jag på allvar upptäckte att
här fanns en stor och trygg frihet.
För om det kanske var så att det jag upplevde som ett
nu bara var ett plötsligt framglidande flak i det
utdragna ögonblick då tiden stelnade och jag dog för
längesedan i vattnet utanför Kungsholmsstrand då var
det ju inte något att bry sig om att Gunnar blev
blodsprängdare och blodsprängdare i ögonen och skrek
allt värre under det att Alva stod bredvid och kvittrade.
— Han är sadist, sade jag.
— Nej, sade Alva, det får du inte säga.
Och egentligen fanns de inte. Och då kunde jag
stänga öronen och titta bort dem till dess de var helt
små figurer som fäktade och hoppade på golvet. De
kunde inte komma åt mig.
Nästan femtio år senare kommer jag fortfarande på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
