Där ligger farmors stuga,
Så nätt vid skogens bryn,
Och öfver den sig hvälfver
Den höga, ljusa skyn.
Syrener och jasminer
Kring knuten dofta skönt,
Och framför dörr och fönster
Ler fältet sommargrönt.

Därinne sitter farmor,
Af år och mödor böjd,
Wäl har hon knappt om brödet.
Men är dock alltid nöjd.
Hon i sin kära bibel
Har dagligt gästabud,
Och därför är den gamla
Så lycklig i sin Gud.

För barn och barnbarn prisar
Hon städse Herrens nåd,
Och manar dem att söka
Hans ledning, hjälp och råd.
“Han sörjt för mig så troget,”
Hon hviskar mången gång,
“Att åttiårig vandring
Ej synts mig tung och lång.”

Och ungdomsskaran står där
Af stilla häpnad stum.
Hur kan så mycket solsken
I farmors blick få rum?
Hvad är, som gör den gamla
Så strålande, så huld,
Och hennes låga koja
Till ett palats af guld?