Skön med sina blommor alla
Är den blida sommardag,
Wintern dock, den stränga, kalla,
Har desslikes sitt behag.
Följd af friska nordanväder
Hvar han framgår allvarsam,
Se, hur skönt han lunden kläder
I det fina silfvergram!

Fladdra inga spända segel
öfver vågens yta mer,
På den frusna vattenspegel
Hvilket rörligt lif sig ter!
Se, med helsans ros på kinden,
Med bevingad stålskodd fot,
Glada barn i kapp med vinden
Flyga ömsom med och mot.

Och små fåglarna, som gunga
På den frostbeklädda gren,
Hur de jubla, hur de sjunga
Uti vintersolens sken!
Mörka tankar dem ej tära,
Ingen sorg för hus och hem:
Må vi tacka Gud och lära
Lifvets bästa konst af dem!